onsdag, juni 17, 2015

Jag önskar mig tilliten till livet igen,
ingenting annat.
Och jag ser på mig själv utifrån, tänker att -

Om man vid min död säger
"hon sörjde djupt i tre (eller fem eller t.o.m tio) år"
då skulle det väl inte vara så farligt!
Det är bara en försumlig tid av det som blev mitt.

Varför ser inte andra det?
Varför skyndar vi på de som, mitt i vandringen,
måste sakta in stegen?
Tro mig, jag har upplevt så mycket lycka,
tagit vara på nuet,
skapat trygghet åt många.
Min kropp fick ge liv åt fyra underverk,
mina armar fick bära, min röst fick lugna,
mina påhitt fick locka fram skratt.
Jag fick grödor att växa och skördade
rikligt.
Jag fick också vara med om det möte med
själens tvilling som gör att du tror på
diktarnas ord.
Jag fick älska och blev älskad.

Just nu är jag här, i det svarta, men det har ännu inte
gått två år och det hade varit absurt, snudd på sjukligt
om det som hände inte satte spår,
inte fick mig att gråta.

Livet, varför envisas så många med att blunda för
spektrat det innehåller?

9 kommentarer:

  1. Svar
    1. Vi är väl på sätt och vis de lyckligt lottade, vi som vågar se. Alla färger behövs, även de mörka <3

      Radera
  2. Exakt så. Den tid det tar är den tid det tar. Den tiden är inte värdelös, den är värdefull. Precis som det intensivaste skedet i början av ett kärleksförhållande, som är helt obegriplig för utomstående men så viktig för dem i förhållandet, är den här tiden, sorgens tid, bara möjlig att förstå från insidan.

    Och det är så det ska vara.

    Tror jag.

    Men vi andra, vi som är utanför, vi kan ha den vanliga jäkla hyfsen att förstå att det är tid som tar tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, bara möjlig att förstå från insidan. De orden sparar jag. Tack!

      Radera
  3. Å, kära. Tiden är en vän. Alltid. Och det är som i Ordspråksboken: Allt har sin tid. Det som är därutöver är idioti. Och rädsla, men mest idioti (dom sista två meningarna mina, inte Ordspråksbokens). Charlotte har redan uttryckt så bra det där som verkligen är och bär. Hej förresten!
    Läser din blogg, men har inte kunnat skriva. Tungt här, men det blir bättre. Tiden är en vän. Glöm inte det. Och nån gång ska jag också fråga om Klougart, men det ska jag vänta med.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh jag blir glad att du finns! Har saknat och undrat, oroat mig lite (vilket visst var rätt och jag är ledsen för det som är tungt hos dig). Tiden som vän, jodå visst vill jag tro dig men är så besviken på rädslan hos många (för inbakad i idiotin finns fegheten).

      Om Klougart - det är som om hon vet att ord inte räcker till, aldrig kan beskriva, och därför måste göra det genom ständiga motsägelser och samtidigt in i minsta detalj. Jag ville fastna i boken men istället blev det brottstycken, ibland några meningar ibland många sidor. Kanske för att detaljer snärjde mig, krävde en brottningsmatch var och en innan jag kunde ta in nästa. Lite som med livet. Jag tror den förtjänar att läsas igen i ett svep men då vill jag vara isolerad från omvärlden och andra böcker. Och jag är tacksam för att det är en liten och lätt bok, fortfarande ligger den kvar i min väska med ett foto som bokmärke. Kanske följer den med den om jag flyr till Landsort i september, fast egentligen ska man höra snön falla och se ut över en trädgård och tomma fält när man läser. Det är snön och äppelträden och sorgen och orden som inte stämmer som fastnade i mig.

      Kram!

      Radera
    2. Förresten, jag ville knacka dig på axeln. Du ser detta, när du ser, ingen brådska.
      Normans område - Jan Kjærstad. Och jag vet inte varför men jag vill sluka den och vill samtidigt inte låta den ta slut så jag ransonerar. Lite i taget men av helt annan anledning än Klougarts. Havet kanske... Minns att jag tyckte om hans "Tecken till kärlek" för 5-6 år sen.
      Läs honom!

      Och det irriterade mig antar jag om jag ska vara ärlig, att jag inte kunde sluka "En av oss sover", men nu börjar tänka att det kanske är ok. Det stora händer ju när ingenting följer mallen.

      Radera
  4. Å, härligt! Kjaerstad har fladdrat omkring lite i det yttersta av synfältet, men jag har aldrig kommit till skott. Vad bra. Jag behöver bra böcker nu, jag läser och läser om, en del fungerar, annat inte. Men det är böckerna som lindrar och tröstar nu. Och Klougart kunde jag inte sträckläsa heller. Det var som med Inunder som du knackade mej på axeln med förra året, en bok som bara kunde ätas försiktigt och med flera dagar emellan.
    Just nu läser jag ikapp Jenny Diski i London Rewiev of books, hon skriver - som du nog vet? - om sin cancer, den inoperabla. Det är klarsynt och osentimentalt. Vackert rentav, men sån är hon ju.
    Så, knacka mej på axeln allt du orkar. Stort och smått, böcker, bloggar - jag behöver allt sånt nu.
    Varma tankar
    L

    SvaraRadera
  5. Kram! (och jag återkommer)

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.