lördag, juni 13, 2015

Jag saknar bloggen, delandet,
en liten i grupp människor som möts via orden.
Men sådant jag kan berätta om är så tungt,
så självutlämnande och naket och jag vet inte vem som läser eller varför.
Det tär på mig att lämna ut, spränger sönder mig att hålla inne.
Jag bygger murar igen, gråter tyst och kommer mig inte för att
kommentera andra heller.
Kanske blir detta inlägg bara ett tillfälligt utfall av mod,
jag vet inte.

Kan man utöva lågaffektivt bemötande gentemot sig själv?
Jag sitter hos min psykolog och han ställer plötsligt frågan,
säger att han aldrig har tänkt på den tidigare.
Jag svarar att jo, det borde väl gå.
Men det är lätt att säga inser jag sen, svårare att göra.

Det är långt mellan våra möten nu,
jag fasas ut, inte för att jag inte behöver stödet,
men sådant är arbetsgivarens villkor och jag hamnade hos
livräddaren pga av min förre chef trots att sorgen inte är
arbetsrelaterad, nu är situationen annorlunda med ny chef.
I höstas föll jag 1000 meter under jorden av den anledningen
(därav tystnaden då),
men livräddaren kämpade hårt för att få följa den plan han hade haft för mig
(att inte sätta plåster på variga sår) och köpte oss på så sätt åtminstone ett
långsamt avslut. Nu har han letat fram sin mentor som han vill att jag
kontaktar och fortsätter hos när vår utmätta tid i oktober tar slut.
Som alltid är jag rädd för att belasta i onödan men när han
förstår att det är därför jag tvekar den kontakten ser han mig i ögonen
och är tydlig - jag är inte sjuk, han remitterar mig inte till psykiatrin,
men jag är inte färdig med varken sorgen eller annat
och mentorn är specialist på sådant som mitt.

Där, i stolen i rummet jag är trygg i, gråter jag än en gång ut min fasa
under nästan två timmar, hittar ord jag inte trodde jag hade längre
och berättar, berättar, berättar.
Allt tar han på allvar, allt kan han förklara. Han vet bättre än att trösta,
ler bara och säger att jag är full av insikt som ser vad som händer i mig,
vi fnissar när jag kvider att jag vill slippa mer smärta nu och
han svarar att han är dålig på quickfix, jag får ingen sådan av honom.

Och jag ringde den nye. Fick tid redan nästa vecka men avböjde
och sköt på till augusti.
Jag är nervös, rädd för vem han ska vara, hur jag ska bli bemött,
vad som ska rivas upp, kan inte bestämmas mig för om hans röst var rätt,
om jag vågar vara hudlös.

Och där ute skiner solen, sommaren har kommit,
yngste är nära igen efter sin beundransvärda volontärresa till Nepal.
Jag har bra människor kring mig, respekteras för att jag står för den
jag nu är.
Trots det snubblar jag, tillhör alla och ingen.

Och just idag vill jag faktiskt inte längre.
Jag saknar honom så.

6 kommentarer:

  1. Jag förstår...tror jag...så gott det går att förstå någon annans sorg. Vill i alla fall skicka en kommentar så du ser att jag finns o tänker på dej!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för läsning, tankar och kram. Att vilja förstå är gott nog.

      Radera
  2. Jag läser för att det du skriver går rakt in och hjälper mig att förstå vad jag själv håller på med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack <3 och jag tror jag vet att du vet.
      Jag läser ditt för att det förklarar vad vi alla håller på med.

      Radera
  3. Så mycket av det du skriver rör vid mycket. Att inte vilja längre kan jag känna igen, fast här beror det inte så mycket på vilja, rutinerna bär mig framåt. Det får räcka, fast det ändå inte gör det.
    Och jag är så tacksam för din skull att du har möjlighet att fortsätta där i augusti, det är väldigt jobbigt att byta pratsituation, men det kan också vara bra på olika sätt. Man vänder olika sidor av prismat till en annan människa. Det kan fungera.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och för mig har det alltid i ditt funnits en igenkänning trots olikheter, en glädje i likheter.

      Jag är nervös inför den nye prataren, sköt på det för att hellre hoppas än att snabbt bli besviken. Han lär vara mycket bra, tänk om han inte vill ha mig som patient? Och om han vill? Då skrämmer det mig att han kan komma att öppna dörrar jag inte minns.
      Jag vill att det fungerar.
      Kram

      Radera

Tack du som vill lämna spår.