måndag, juni 15, 2015

Kanske skulle vi ägna oss åt telefonprat istället?
Vi skulle avbryta varandra hela tiden, inte lyssna
färdigt, leda in varandra på sidospår men jag
skulle också genast kunna förklara mig 
när jag blir rädd för att du missförstår.  
Ord är knepiga.

Om lördagens: Osäkerheten över vem som läser,
gäller bara de som inte gett sig till känna borde 
jag ha tillagt. Nu vet du. 
Vi har våra rädslor alla och bränt barn skyr elden.
Jag är det brända barnet här. 

Det vackra med skrivandet är ju att vi kan 
ge varandra konturer utan att fylla dem 
med ohanterbara detaljer. I den bästa av 
världar kan vi ana något som är i samklang
hos oss och det enda vi då behöver
göra är bestämma oss för att respektera,
jag ditt och du mitt. Vi berikar utan att ta.
Så gör vi, ja så gör vi. Ok?

Det finns mer jag vill säga, men jag trasslar in mig, 
orden blir för många när jag försöker och det får vänta.
Det är något om en odefinierbar tillit som fanns, 
om en oväntad hemkomst och en ofattbar sorg.
Det är något om att natten blir ogenomträngligt mörk när
längtan efter morgondagen
inte längre finns.
Egentligen har du hört allt förut.
Det är bara jag som behöver upprepa mig.
Om och om igen.

8 kommentarer:

  1. Upprepning är en stor del av livet. Samtidigt slår mig tanken att den andra betydelsen av upprepning är ju tvärtom - stickningen som repas upp, där försvinner mönstret, garnet kan bli något alldeles annat. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag minns att jag skrivit/tänkt "jag repar upp" mig själv, men jag har stannat tanken där, inte sett att garnet kan bli något nytt...
      Du gav mig något att hålla i nu. Tack!
      kram

      Radera
  2. Allt du skriver är så direkt rakt in. Det går inte att läsa utan att få kontakt med sin egen sorg, en kontakt jag inte får när jag skriver om min sorg, men när jag läser om din.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där du skrev nu tröstar, på ett knepigt sätt tycker du kanske, men jag tänker att det innebär att man kanske en dag kommer att kunna ”vila” från sorgen, vara lite distanserad. Och det är det jag vill kunna. Inte kasta bort, inte glömma, inte sudda, bara ibland få vila, känna att den har lagt sig strax utanför kontaktfältet och där ser den på mig nästan med ett leende, lämnar mig inte men låter mig andas.
      Fast när jag skriver detta kommer nästa rädsla, tänk om han försvinner om jag vilar? "Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få."
      Jag är trött, lyckas inte förklara men kanske förstår du ändå?

      Radera
  3. Jag tycker om att vara här. Allt berör. Det är vackert och sorgligt. Men jag hittar inte ofta orden som kan bli till en kommentar. Kanske för att det du skriver går in i mig och blandas med mitt så din tår blir min och tvärtom. Och då känns det förmätet att skriva. Det känns som att jag bara vill känna. Och klura på känslan ordlös.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är aldrig förmätet att skriva, men samtidigt - jag vet, känner igen. Att skriva om sitt är en sak, ofta svår, att kommentera ngn annans är ibland snäppet värre...
      Tack för att du skrev!

      Radera

Tack du som vill lämna spår.