fredag, juni 26, 2015

Vinter i Cape Town, ett stillsamt grått regn.

Under det lånade paraplyt passar blötan min sinnesstämning,
lugnar mig, och låter något odefinierbart hinna ifatt.
Jag vandrar, vandrar, vandrar, hinner fundera på varför jag inte
överväldigas av någonting längre,
aldrig håller andan mer än av ihågkommen rädsla,
men att fundera är inte detsamma som att oroas.
Det är som det är och jag orkar inte ens börja förklara mer om detta.

Under flygresan (lång) grät jag, undrade varför jag tackat ja till att följa med.
Att resa enbart för resandets skull har alltidalltidalltid gett mig ångest,
målet måste vara större, måste vara förknippat med att någon väntar på mig.
Dumt? Ja säkert, men vi är inte perfekta någon av oss,
jag har mina skavanker, du har dina, vi bråkar väl inte om det här?
I vilket fall som, jag landar vart jag än kommer,
är sällan främmande, smälter in och ser det uppenbara - liv är liv.
Annorlunda, men liv.
Gata upp och gata ner, mitt skulle kunna vara ditt och tvärtom.

Gråten är ju tillägnad honom fortfarande.
Allt jag gör som jag vet att han inte skulle ha kunnat dela
hur gärna han än ville.
Åh du anar inte hur många gånger under en dag jag hinner tänka den tanken,
omvärldens ljud hotar spränga mitt huvud ibland och jag vill ropa
- jag vill inte heller, kan inte heller sånt här.
Men hans ord ringer i mina öron "res för mig också", "lyssna för mig med".
Och där någonstans, i nerförsbacken på Kloof street lossnar en knut i mig.
För det är ju så, jag lever fortfarande, här, nu.
Jag slutar inte älska, men jag lever här och han får,
på det där sättet kanske bara vissa kan förstå,
dela det livet med mig så länge han vill, får samtidigt flyga fri.
Ja, så måste jag tänka, han får flyga fri.

Man kan le, trots sorg.
Jag vet att jag upprepar även de orden
men jag måste höra mig själv säga dem
för att de ska slå rot.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.