söndag, juni 28, 2015

Visst, om det vore ngt bevänt med mig
skulle jag väl skriva om skira blommor,
blånande berg, doftande vin,
om likheter oss människor emellan men mest
om fruktansvärda olikheter och orättvisor.
Det går inte nu, är inte anledningen till denna "dagbok".
Det går inte för jag lyckas inte stiga av min personliga
berg- och dalbana.
Att förflytta sig kroppsligen innebär inte att du lyckas
springa ifrån din själ.

Mitt yttre jag pratar, ler, frågar, anstränger sig för att
vara "friskt och glatt".

Jag andas ut.

Hinner se på mig själv ovanifrån, hinner uppleva
små, små glipor av time-out.
Det innebär inte att jag är "framme"!
Vi har pratat om det här, min psykolog och jag,
om omvärldens förväntningar, medias hurtiga råd som bedyrar
att du blir det du tänker,
om hur sådant ibland kan stjälpa snarare än hjälpa.
Och kanske, funderar jag vidare, mår vi (det kollektiva vi:et)
som vi gör för att vi inte tillåts visa fram det fula.
Vi välter de vi inte har för avsikt att välta
när vi vänder bort våra blickar,
vi förövar varandra modet att vara oss själva.
Om igen det där plåstret på ett varigt sår.

Jag andas in.

Jag faller, reser mig, faller, reser mig, faller.

9 kommentarer:

  1. Man gör ju det. Reser sig och faller och reser sig. Ibland alltför medveten om omgivningens förväntningar - men nu är det väl bättre? Nej, det är inte det. Inte för mig, för den som frågar kanske. Och man ställer upp. Och man betalar i sin egen valuta.
    Dessemellan önskar jag dig minnen att ta vara på, där också. Att veta att du inte är ensam, där heller. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att du förstår.
      Kram

      Radera
  2. Inga plåster på variga sår, variga sår ska tvättas luftas skötas om tills de slutar bulta o blir ett ärr som minns det onda men inte känner det så smärtsamt längre. Omvärlden vet inte så mycket som dom tror om dej eller mej...det är bara du och jag som vet..
    Du skriver så himla bra!

    Kram

    SvaraRadera
  3. Det finns en slags allmängiltighet i sorgen. Har jag berättat att jag skriver en text nu, en politisk text, en förstudie, om sorg. Den är förstås formell, opersonlig, allt annat än känslosam, men mina tankar är så fulla av detta, att när sorgen kommer drabbar den oss på samma ställe i kroppen, oavsett vem vi är och vad sorgen består i. Sorg, liksom hunger, rycker av oss våra olikheter och gör oss lika.

    Årsdag idag? De är svåra. Ta hand om dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, årsdag och ja de är svåra. Denna blev svår. Jag vet att ett datum bara är ett datum och en plats bara är en plats men jag gick sönder ännu lite mer av att inte vara vid graven. Innan han dog förstod jag inte att gravar kunde betyda så mycket men det är så det är. Samtidigt, tänk om det blir svårt att se den "ny" igen? Lite banalt snörvlar jag över att gräset hade hunnit växa och vårlökarna jag petade ner kan ha hamnat på fel ställe...

      En dag hoppas jag få tillfälle att läsa din text, du har mycket klokhet att tillföra i detta ämne.

      Tack Charlotte, både för att du såg hans dag och för att du skrev till mig.

      Radera
  4. Jag såg den på fb och ryckte till. Årsdagar är så jobbiga att jag värjer mig lång tid i förväg. Har nästan helt ritualiserat dem. Det hjälper mig, även om omgivningen nog tycker att tretton år (som det blir i år) är för lång tid för sånt. Men vad vet de? De som inte förlorat, vet inte.

    SvaraRadera
  5. Omigen lugnar din kommentar men jag lyckas inte förklara hur utan att det blir rörigt.
    Det är någonting med att Ansgar är så närvarande, om att ritualer får bära och någonting om att jag förstod att du sett på fb och trösten där var att du inte bara blundade utan lät tanken vandra vidare hit.

    Och jag tänker på de där orden jag skrev upp på en lapp och satte vid datorn "man vet aldrig vad som tröstar". De är så sanna.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.