torsdag, juli 16, 2015

Det är som om vägen förkortas varje gång 
jag går den.
Har jag vant mig vid det omöjliga,
undrar jag?
Eller håller jag på att bli en främling inför mig själv,
en robot som gör det inprogrammerade?
Mina fingrar fläckas av blåbären 
när jag sittandes på huk ser ut över vattnet. 
Nere vid graven ser jag på blommorna, 
ljuset och orden jag lämnat, 
men ögonen är torra, strupen stum.
Jag är så "in control" att jag skrämmer mig själv.

Att inte gråta är lika svårt som att,
det lämnar en människa förvirrad,  
som att plötsligt bära på 
en kropp man inte känner.
Varför tillåts jag inte styra alls över
denna vansinniga sorg?

Så många tankar jag behöver fästa här.
Som hur jag ett kort ögonblick verkligen visste
att mullen nu till sist inte längre bär spår av själen, 
visste att tid och rum blivit oväsentliga. 
Det var inget som tröstade,
men korta stunder förstår man något,
utan att veta vad.

Senare träffar jag Maria, länge.
Det är självklart, tröstande, tryggt,
det är t.o.m fyllt av skratt.
I sorgen möter du alltid någon.

När natten mörknar ställer jag mig vid Långholmsvikens strand,
låter dagens många ord sjunka in.
Alla bitar jag omedvetet samlar,
bitar av oss som hittar sin plats,
de lugnar.
Äntligen gråter jag.
Och det är bra, det är precis som det ska.
Jag är ingen robot. Det är bra.

3 kommentarer:

  1. Precis, sorg är ju hur det ska vara. Vad skulle annars berättiga livet än att man kan älska även någon som inte är här?

    Dina ord lyfter mig. Jag tror att det är när man inte är ensam som man kan bli lyft.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.