onsdag, juli 29, 2015

Om ensamheten.

Då. Fick för mig att jag var spindeln
i det sköra nätet.
Det hängde på mig att spinna vidare,
inte låta någon falla.

Nu. Sanningen är kanske att jag är väven
som slets sönder.
Och alltför många fortsätter ändå
klättra.

6 kommentarer:

  1. Var rädd om dig!
    Du skriver så otroligt vackert!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag tror att väven är din förmåga (eller ditt behov) av att det skall höra ihop. Jag tror att du är både spindeln och flugan och nätet och daggen i nätet och världen utanför. Men det är i nätet vi möter andra som också behöver hålla ihop allting. Och då blir alla nätet intrasslade i varandra. Och det är då som --- åh, jag vet inte. Men jag gillar nät. Vi fångar varandra liksom, varandras sammanhang.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh det är fint!
      Jag vill fundera länge över dom orden.

      Radera
    2. Jag väljer ordet "förmåga" tänker jag nu.
      Eftersom det jag har varit med om hade kunnat vara så mycket värre faktiskt om jag inte hade vågat lyssna inåt, på honom, på mig själv. Så mycket värre.

      Och väven blir plötsligt vacker när daggdropparna får finnas där.

      Radera

Tack du som vill lämna spår.