onsdag, juli 22, 2015

Om sorgen.

Jag är som barnet som försöker ta de första stapplande stegen.
Applåderar någon i rummet förlorar hon balansen.
Faller.

Osynligt krymper den lilla,
tror sig oförmögen att glädja omvärlden.

6 kommentarer:

  1. Fast inte bara så. Applåderar någon i rummet har hon ett mål för nästa försök att ta några steg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, du har rätt det vet jag.
      Men. Det har legat i bakhuvudet på mig att det jag skrev skavde, just därför.
      För sanningen är att så fort någon med ett ögonkast eller en gest hejar på, tror att jag kan, då... Då. Faller. Jag. Livrädd, eftersom att jag känner i hela mig att jag inte duger som som den jag är nu. Den sörjande.
      Svårt det där.

      Radera
  2. Svar
    1. Äsch, det haltade det där.
      Du fattar ändå antar jag.

      Radera

Tack du som vill lämna spår.