söndag, juli 26, 2015

Om skärvorna.

Jag var alltid som besatt av dem.
I nästan varje ficka på gamla jackor, koftor och väskor jag nu
plockar fram ligger de. Slitna, mjukt slipade av tidens tand,
delar av en helhet.
Han fascinerades, liknade mina ord om dem
vid stenarna som en svår diktare skrev om.
Den på fotot gav han mig,
en av två han fann i gräset vid havet på ön.
"Jag har hittat din skärva" log han.
Sedan dess bär jag den alltid med mig.
Den större behöll han.
Senare hämtade jag den där jag visste den låg, i kajutan.

Någon (kanske några) månader efter hans död,
glänste två i stort sett identiska porslinsbitar i mossan
vid en liten skogssjö
(skrev jag om det här, jag minns inte?).

Jag måste vägra lyssna på den som pratar om slumpen.

3 kommentarer:

  1. Vackert. Så vackert. Och det där. Perfektionen i det trasiga, det som andra kastar. Och: fuck slumpen!

    SvaraRadera
  2. Tack för att du ser. För jag tvivlar så mycket, vet egentligen inte varför jag skriver ner sånt här. Jo jag vill dela med den som förstår och jag tänker att jag samtidigt befäster min minnesbank.
    Och ändå, en skärva, det är allt.

    SvaraRadera
  3. Jag tror inte på slumpen, jag tror det finns ett noga planerat mönster, med olika vägar...men inget bara sker...

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.