måndag, augusti 17, 2015

Efter att jag i torsdags hade berättat min historia och gråtit lite,
frågade han vad jag behöver hjälp med NU.
Jag hittade inte orden när jag satt där,
funderingar som hela tiden surrar gör mig trött,
ofokuserad, glömsk och det är därför
jag måste börja skriva ner allting
så fort det gör sig påmint inser jag.
Under samtalen med livräddaren
(hopplöst namn jag vet, men det enda passande
så du får stå ut med mitt ordval)
hände det ofta att jag plötsligt sa sådant
som liksom svävade uppåt och lyste till,
jag "klargjorde" sorgen på ett djupare plan,
vi såg det båda, han log plötsligt,
jag grimaserade genom tårarna
och kunde sedan spinna vidare,
ibland fnissade vi.
Om det inte blir så i det nya rummet,
misslyckas jag då?

Vad är det jag vill ha hjälp med?
Att våga leva vidare utan att
känna skuld gentemot den människa
som betydde framtid kanske.
Låter det enkelt?
Jag tänker för mycket.
Vilka krav ställer de döda på oss?
Sviker vi när vi fortsätter livet här?

Jag vill kunna bära sorgen utan att behöva vara den.
Jag vill aldrig att han glöms,
vill påminna världen om att han var älskad,
om underverket i att han valde mig,
blir rädd för att alla steg jag tar ska tolkas fel.

Samtidigt tänker jag att den bild
man ser av mig nu är målad
i en annan palett än den förra.
Inte skugglik, snarare genomskinlig,
dovare i färgerna.
Den som möter mig och inte orkar tyda det
är antagligen betydelselös i sammanhanget.

10 kommentarer:

  1. Nej, inte misslyckande, aldrig så. Men jag förstår tröttheten. Sänder varma tankar från en kall balkong, det enda som klarade denna egendomliga sommar är min vilda, vita lavendel och grannens eviga rökelsepinnar. Önskar dej energi.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja en egendomlig sommar. Den vita lavendeln... det låter så vackert, men rökelsepinnarna får mig att fnissa mitt i eländet. Tack för värmen och energin. Kram

      Radera
  2. Vad hade han velat? Att du slutade leva ditt liv? Att du sörjde ihjäl dig? Att du levde med dåligt samvete när du små stunder låter ett skratt få skölja över dig eller njuter av ett barns lilla hand på din kind?

    Han finns där. Han vill att du fortsätter framåt. Tids nog ses ni igen ♥

    Varm innerlig kram från M.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det är ju det hemska som ingen verkar vilja förstå! Att jag ibland tror att svaret är Ja på fråga två och tre. Att jag inte vet.
      Men jag förstår hur du menar.
      Kram

      Radera
    2. Men kärlek vill väl att den andre är lycklig?

      Radera
    3. Jo du har rätt. Men, jag hinner inte hejda mig utan tänker ett steg för långt liksom.
      Det är som det är. Intrasslat.

      Radera
    4. Alla känslor...alla tankar...är okej. Vem kan säga vad som är rätt och fel...

      Radera
  3. Målad i en annan palett. Jag gillar beskrivningen: Samma bild, andra färger, andra nyanser. Han skulle känna igen dig i de här färgerna också, han finns här i de här färgerna också. Det är bara andra aspekter av er båda.

    Det kommer att bli bättre. Det kommer att bli fler färger Inte samma som förut, men fler. Nya.

    Och han kommer att bo i dem också.

    SvaraRadera
  4. Ja, han skulle känna igen mig, det vet jag. Men det är så mycket annat jag inte vet, jag vill att han pekar ut vägen. Ibland händer det.
    Men kanske är det så att den är oviktig för honom, att tiden inte existerar, att han vet mitt hjärta och är trygg i det. Äsch jag kan inte förklara, inte här, det är för svårt.
    Jag sparar det sista du skrev - att han kommer att bo i alla mina färger. Det är vackert, som att få bära med sig en bit av regnbågen. Hoppet trots allt.

    SvaraRadera
  5. Det där tror jag också, att tiden inte existerar, att en massa saker som är superviktiga för oss inte förblir viktiga för dem som försvunnit ifrån oss. Det är märkligt.

    Men det där med färgerna är jag säker på.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.