fredag, augusti 14, 2015

En livräddare är en livräddare,
så enkelt är det.

Och numera borde jag dessutom definitivt
våga lita mer på mig själv och den
intuition jag bevisligen har.
Så, trots att jag var tvungen att rita svarta
moln på himlen, om uti fall att, blev det självklart
ett bra möte.

Han har snälla ögon,
han är gammal och klok.
Han är inte livräddaren,
men jag tror det blir bra.
Och han lyssnade,
och han frågade om det viktiga
och jag kommer att träffa honom nästa vecka
och nästa
och nästa
och nästa.
Jag blir kanhända ruinerad men det
spelar mindre roll.
För som Oroshjärta skrev,
det är ingen lek.

Jag fick sitta hos honom i en och en halv timme,
jag grät men var lättare i sinnet när jag gick,
första mötet avklarat och han blev berörd,
sa att det jag varit med om handlar om det existensiella,
om livet, döden, kärleken, förgängligheten.
Kanske har jag inga ord, sa jag.
Då sitter vi tysta och kontemplerar, sa han.

Ikväll har jag gråtit igen, det går inte att styra.
Vet att jag måste börja skriva i den svarta boken,
skriva för att samla ihop tankarna.

Vill du vara utan det som har hänt, frågade han.
Nej, svarade jag, inte utan en enda sekund av det,
jag är jag nu.
Bra, sa han.


Hunden kunde stå upp idag, svarar långsamt
på behandling, jag hälsade på och vi gick en kort
och vinglig promenad.

Jag borde inte gråta ikväll.

5 kommentarer:

  1. Sitta tyst och kontemplera - det sparar jag. En som kan sätta värde på tystnad och att det också händer saker när det är stilla, det är så sällsynt. Och vackert. Och å, vad jag gläder mej åt hundens framsteg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, jag är ett virrvarr av tankar just nu. Så trött. Men jag hoppas väl lite på honom, är samtidigt nervös.
      Och hunden, jag vet inte längre, framstegen är nu för små, imorgon ska jag hämta henne och köra till MR-röntgen, sen får vi veta lite mer, ta svårt beslut eventuellt.
      Jag är så trött!!!

      Radera
  2. Gråt planläggs väl inte? När maken blev sjuk frågade någon som då stod mig mycket nära hur länge jag skulle orka och jag svarade att jag hade alltid orkat så länge jag varit tvungen. Dittills. Sen hade jag brukat börja gråta. Det är fortfarande så att jag gråter sällan.
    Men nästan över hunden nu. Nästan. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man orkar så länge man är tvungen, sen gråter man. Det är bra ord, ändå gråter jag, undrar om jag har gett upp för tidigt liksom.

      Vi får se vad som händer med hunden. Mer tårar på gång börjar jag frukta. Kram

      Radera
  3. Jag brukar säga lika som du "jag borde inte gråta" & då brukar fina fina maken säga att "vad du borde & vad du mår bra av är inte alltid samma sak"
    Sen håller han om mig tills både tårar & snor är slut.
    Fast det är väl just därför du gråter.
    Jag kan komma & hålla om dig.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.