fredag, augusti 28, 2015

Jag är uppgiven efter förra veckans möte med den nye.
Tiden var för kort, han har inte alla bitar i historien,
missförstår somligt och jag bär därför med mig saker hem
som gör att jag mer eller mindre skrikgråter i sju långa dagar.
Ändå lyckas jag stå upp och delta både praktiskt och sinnligt
i lilla minstas vackra dop och förberedelserna.
Det tar all kraft och är som att se sig själv ovanifrån,
tänka "vem är hon där nere egentligen?".

Jag var, efter allt mörker, nervös inför gårdagens inbokade tid
men något märkligt händer.
När han står leende i dörren och väntar på mig blir jag lugn.
Jag sätter mig i stolen längst in och hittar orden,
kan förklara varför jag varit ledsen
utan att han missförstår det som personlig kritik
(är det skillnaden mellan de proffesionella och
alltför lösningsbenägna "så kallade" vänner?),
kan ge honom den faktiska informationen om händelseförloppet
som jag inte lyckades med tidigare,
kan tydliggöra tanketrådar som visar mitt innersta, blottar min rädsla.
Jag ser plötsligt hur han FÖRSTÅR.
Han lyckas lyfta fram allt det vackra,
säger att jag faktiskt har utfört en mycket stor sista kärlekshandling,
vilket får mig att gråta lite.
Han kommer med ett halvt citat men är osäker på slutet,
jag fyller i det.
Och det är där någonstans hans leende plötsligt blir ett
som verkar komma mer inifrån,
så som livräddarens brukar göra,
blir ett som bekräftar mig, uppmuntrar, öppnar mer i mig.
Och han hakar på mina tankar, leder dem vidare,
verkar intresserad på allvar.
Han lyckas med det smått otroliga att få mig att
dra på munnen och själv skratta till.

Jag träffar honom nästa vecka också,
efter det har jag min ensamvecka i skärgården
och därefter ska vi ses inte fullt så ofta men
istället längre stunder så att jag slipper
bli avbruten för tidigt i tanketrådarna.
Ända sedan första mötet med livräddaren har jag
fått minst en och en halvtimme, ibland två,
kanske har det blivit blivit ett tidsspann
nu så inbyggt i mitt omedvetna att
60 minuter inte räcker.
Trots att båda två har sagt att tystnaden också får finnas
rinner mina ord.
Rinner så lätt, så lätt.

Jag tror jag vågar tänka att jag har haft tur,
otrolig tur, som hittat ännu en människa som vill mig väl.

När jag kommit hem ringer C, hans vän, min vän.
Hennes timing är som vanligt bra,
nu pratar vi (mest hon) i två timmar,
jag vilar, lyssnar, är tacksam över att hon
håller kvar mig.

Och hunden? undrar du.
Hon är hemma, vinglig i balansen men glad,
i avvaktan på besked från de två kirurger
som ska diskutera om operation är möjlig.
Sedan får vi ta ställning.
Det är som det är.

8 kommentarer:

  1. Den största lättnaden i sorgen är inte att sluta tänka på sin sorg utan att hitta någon som vill vandra med en.

    Det är så himla konstigt att det är så. Men det är så

    Jag är glad att det blev bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Någon som vill vandra med. Ja så är det, det svaga hoppet, det som bär oss framåt en millisekund i taget.
      Och ändå, vi vet, vi vet att vi är och kommer att förbli ensamma.

      Radera
    2. och du säger det så bra, lättnaden. man vill inte slippa sorgen, inte det. man vill bara få sällskap, av någon som vet att sådan inte går att sudda.
      det är lättnaden, att få höra det.

      Radera
    3. Japp ensamheten är alltid där. Det kanske är därför vi håller så hårt i varandra, för vi vet att allt som inte är ensamhet är en bonus, förgängligt, en liten nåd.

      Radera
  2. Så tacksam att du kunde hitta rätt, och att han kunde. Den sortens möten betyder så mycket, förstår precis det där med de lösningsbenägna. Ja.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill tro gott. Vill våga lita på.
      Kram

      Radera
  3. Vad roligt att du och den andre hittat varann. Jag har nästan varit lite orolig att du kommit till en med floskler som huvudtema. Men så tänkte jag att du hade ju en, som var bra, o hen borde veta vem hen skickade dig till. Nu ler jag lite för att den nye hittat rätt...grattis till er :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men nej. Floskler väntade jag mig ju aldrig! Livräddaren (som han får kallas här) hade aldrig rekommenderat ngt sådan (eller kallat honom sin mentor). Det handlade om mig, om att lyckas berätta igen, om att kunna fylla i med bitar jag inte gav de första gångerna. Det är nog varit snudd på omöjligt att greppa det som skedde på ett par timmar för någon som kastas in i det, alltså var det upp till mig att ha tillit till dem bägge.
      Resan är inte över än, men att hitta orden, att våga, att inte förlora sitt eget synfält men förstå att utan en beskrivning av mitt kan det som gör så ont inte till fullo förstås av en främling, att se tillsammmans med de som vill vara medresenärer, det är ett kanske tryggare sätt att resa. Så jag är glad att jag berättade för honom (den nye) hur jag kände mig.
      Att få föra existensiella samtal på den nivån han (och livräddaren, som finns kvar) lägger dem, är som att få ta emot en gåva.
      Tack för din omtanke :)

      Radera

Tack du som vill lämna spår.