torsdag, augusti 20, 2015

Man pratar ibland om livet som en
bok med olika kapitel,
säger han (den nye).
Den tid ni fick tillsammans finns bevarad,
är ett av dem i din.
Visst, säger jag (nej snyftar tyvärr),
men är det då inte oerhört sorgligt
att något av det viktigaste i boken är för kort,
finns inklämt på så få sidor i den senare delen?
Är det inte fruktansvärt tragiskt?

Den vackraste prosan är ofta karg, blir det snabba svaret,
något av det svåraste är att kunna skriva
utan onödiga ord (han är nog litterär,
kände till den svåre diktaren med stenarna).
Jo, säger jag, men låter sedan bli att tillägga
(och jag tror jag vill vara snäll, kanske behöver han tid på sig
för att förstå att jag redan kan konsten att tänka
utanför ramarna, genomskådar det mesta och inte
tröstas av floskler, helt enkelt inte lär bli en "enkel patient")
att en tjock bok med bara några få sidor vackert komponerad text
känns som slöseri med både tid och papper.

Kanske, funderar jag vidare när jag kör hem,
är det därför jag fortsätter fylla ut texten.
Vägrar acceptera punkt.

- Låt det som hände fastna i minnet hos alla,
leva vidare långt efter vår tid
här på jorden.

Så vill jag.

Så vill jag.

11 kommentarer:

  1. Det vill du rätt i. Skriv vidare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så länge jag lever...

      Radera
  2. Vet du, en gång för mycket länge sen, innan en del katastrofer ramlade över mig, hörde jag ett radioprogram i bilen och jag tänkte att en dröm jag kanske hade vore att göra en riktigt vacker bok, en inbunden - jag såg pärmarna och snittet framför mig och smutssidorna (heter det väl), och det händer att jag ser den framför mig och tänker att innehållet, det blev alldeles annorlunda. Texten försvann.
    Så fortsätt. Sätt inte punkt.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Boken, som en metafor för livet, jag kommer plötsligt på att mitt resonemang inte håller, det är inte jag som skriver det är jag som skrivs, men kapitlet kommer att bli långt det ska innehålla sorgen också, all sorgen.

      Ikväll är jag otröstlig.

      Kram

      Radera
    2. Den som skrivs skriver alltid. Du har turen att vara både rösten ur det okända och mediet.

      Du kommer att skriva tills du har ett kapitel som gör så ont att vi bara vill gråta.

      Och när du har skrivit det, kommer du att skriva det igen och igen och igen. Du kommer att skrivas igen och igen och igen. Och en dag upptäcker du att allt du skriver, även annat, även ämnesskilt, väsenskilt, innehåller samma smärta och samma längtan.

      Och då kommer din bok att vara som den där nya boken de har uppfunnit, som kan filtrera vatten i u-länder. (http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/har-ar-boken-som-renar-vatten/)

      Då kommer det skrivna att rena dig och andra.

      Radera
    3. Tack! Bland det vackraste, starkaste någon någonsin har sagt/skrivit till mig.

      (och jag hade läst om boken)
      Tack!

      Radera
  3. Charlottes senaste kommentar!

    SvaraRadera
  4. Jag ser inte längre på mitt hittills levda liv som en bok med kapitel. Jag ser det som flera olika och jag vägrar tro att nån av dom ska sluta olyckligt. Även de dammiga böckerna som blivit en del av den jag är och som jag helst vill sopa undan och tränga bort att dom någonsin hänt...även dom är jag fast besluten att de ska ha bra slut. Men de kommer väl i nästa liv;)
    Varm stor kram!
    Skriv så mycket du vill och använd de färger du vill. Det är din bok/dina böcker, dina ord och dina tankar.

    /M.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.