lördag, augusti 01, 2015

Minns du huset du trodde det spökade i
när du var ett litet barn?
Minns du berget som var så högt,
vägen som var så lång,
vattnet som var så djupt?

Nu ler du.
Åt torpet med blommor i fönstret,
åt kullen, den korta promenaden,
den grunda insjöstranden.
Minns du hur du ändå vågade?

Det är därför jag fortsätter.
Det är därför jag går genom mörkret.
Jag vill en gång kunna le igen.

Och jag tänker på det Charlotte skrev om väven,
hur den sammanför oss med andra som förstår,
hur vi tillsammans där strävar efter att se ett sammanhang.

Det är därför jag fortsätter.

1 kommentar:

Tack du som vill lämna spår.