söndag, augusti 02, 2015

Sen kväll och jag sitter på trappen
i tystnad. Det har varit en bra dag,
sinnesron har legat överst,
låtit mig andas och jag tar emot.
Även de stunderna finns men
jag skrive sällan om dem.
Kanske är det av rädsla jag låter bli,
inte utmana ödet ungefär, slå sig för bröstet etc.
Rädsla men också att de är flyktiga,
fortfarande inte låter sig greppas stadigt.
De följs ofta så plötsligt av "det andra"
att jag inte hinner med i svängarna.
Dessutom är jag medveten om hur
det lugna mest av allt ännu handlar om
att jag stänger sinnet, täpper igen minnet.
Sen tränger verkligheten på.

Där jag sitter hörs plötsligt melodi-
slingan till "Sommar" tvärs över fälten,
bara några sekunder men det blir
nästan surrealistiskt.

Lite senare, i mörkret, kommer
igelkotten vandrande.
Jag har saknat henne, oroat mig.
Nu visar hon mig var ungarna finns,
och åter nuddar jag vid tacksamheten.
Det är fint.

3 kommentarer:

  1. Fint skrivet,.. även om det är för att du stänger av, är det ju gott att vila ibland.

    SvaraRadera
  2. Om igelkotten kommer är det för att hon vet. Om hon visar ungarna är det för att hon har tillit. Hoppas hennes tillt räcker till dig också.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.