torsdag, september 17, 2015

Man reser iväg.

Kanske lurar jag mig själv där längst in i det
allra hemligaste rummet,
det jag aldrig helt vågar utforska men ändå
öppnar dörren till bara sådär ytterst lite.
Lite, men tillräckligt mycket för att
en strimma ljus ska slinka in.
Av misstag tror jag.
Jag reser iväg och det förbannade hoppet följer med,
det som lurar mig att tänka - nu vänder jag ett blad,
nu händer det, nu ska jag rita mitt pussel,
få bitarna att passa ihop och jag ska se till så att
skarven mellan dem blir så mjuk och fin.

Det hoppet följer med.

Sorgen och livet ska få vandra sida vid sida,
jag ska bli en god människa,
en människa som inte är fördärvad,
en människa som inte fördärvar andra genom min trasighet.
Jag ska bli den jag kunde va.

Jag reser iväg.

Och att komma ut till ön, till havet, till himlen,
det är som att komma hem.
Det är att fyllas av frid.
Jag är alldeles ensam och andas lugnt,
gråter stillsamt, ler samtidigt mot den glittrande fjärden.
Jag tror en kort sekund att jag ska klara det.

All tid är begränsad. Även fridens.
Visst händer något med mig, men inte det jag kanske, kanske,
kanske ett ögonblick hoppades på.
Jag lägger inte något pussel.
När jag lämnar ön är sorgen tyngre,
på något sätt mjukare, men tyngre.
Tyngre, tyngre, tyngre.

Och jag är mer ensam än någonsin.

10 kommentarer:

  1. En gång skrev du (när jag var förtvivlad) att skrivandet kan fungera som ett slags livlina som man i vissa stunder kanske kan nå. Jag tycker så mycket om den bilden. Ibland tänker jag på den som om världshavens alla fartyg har en liten tamp som släpar efter, för alla slags drunknande att fatta tag i.
    Tungt, men inte ensam. Aldrig ensam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer inte ifrån känslan av ensamhet, den skaver rakt igenom allt. Och jag känner mig ofta ordlös, skrev så lite på ön i år, skriver så lite, men saknar. Tack för det du påminde om. Din bild av tamparna, vacker så vacker, jag ska försöka komma ihåg den.
      Jag läste massor under veckan (väskan oerhört tung av böcker och mat), blandat som alltid men två riktigt bra - Genom Natten (Stig Saetterbakken) (har jag redan nämnt den, den har har legat halvläst länge?) och sen en du bara måste läsa - Då tänker jag på Sigrid (Elin Olofsson), språket gjorde att jag faktiskt tänkte på dig hela tiden. Underbar.
      Kram

      Radera
  2. Åh. Liksom mjukare men tyngre....
    Om du är trasig är det en trasighet som helar andra människor.
    Jag tror helt grymt att så länge man fuskar och hoppas på speciella "tillstånd" så uppstår de inte. Synd, för det är klart att man hoppas...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Något gott ur allting... åh det känns, jag vet inte, både grymt och ok. Som en brandfackla vad gäller sorgen efter honom "Om detta må ni berätta". Eller en vägvisare.
      Och visst, du har rätt - hopp är fusk ibland. Stegen måste tas i rätt ordning.
      <3

      Radera
  3. Man hoppas. Men det betyder inte alls att hoppets uppfyllelse ser ut som man trodde. Och kanske är det väl, vad vet jag.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det nog, vi vet ju så lite. Kram

      Radera
  4. Har inget poetiskt språk för det här men läser in att du längtar efter att få struktur på sorgen, och kanske makt över den.

    Om jag läst rätt så lovar jag dig att det kommer. Du kommer att råda över sorgen och du kommer att kunna sätta den i lådor på dina hyllor och veta var den är och hur stor plats den tar.

    Du kommer alltid att ha den. Men när tiden går och åren skaver kommer du att kunna städa i den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet du har rätt, allt får ta sin tid helt enkelt. min strävan är ju just den att sorgen ska vara mitt vackraste smycke, sprida sin glans över livet, inte fördärva för någon, inte göra mig stingslig och otillräcklig.

      Kanske, tänker jag ibland, är jag för tillfället helt enkelt så rädd för att om jag lägger sorgen i en låda, även den vackraste av dem alla, så kan den glömmas bort och med den då även lyckan och främst av allt - han kan blekna för omvärlden.

      Någonstans läste jag ett litet citat som löd ungefär 'vi dör två gånger, den första när vi ger upp andan, den andra när någon säger vårt namn för sista gången' (citerat ur minnet bara)... ännu lever han därför, jag bär honom med mig, säger hans namn, tänder hans ljus.

      (och poetiskt språk är definitivt överflödigt, onödigt, rätt ord landar alltid ändå)

      Radera

Tack du som vill lämna spår.