lördag, oktober 31, 2015

Graven tröstar mig.
Jag stannar länge, första dagen blir becksvart kväll
innan jag går därifrån genom skogen.
Då har jag hunnit plantera en julros och stoppa ner
säkert 40 små vårlökar, grävt ner ett par
små växter hans mamma lämnat med krukorna på
och sedan suttit i kapellet med tända ljus på det lilla altaret
och lyssnat till Ave Maria via min iphone.
Man har satt upp ett vackert ljusträd på kyrkogården,
även där lämnar jag ljus.
Kolsvart mörker, flimrande ljus som speglas i det mörka vattnet,
älskade, så många ljus jag tänder för dig, så många.

Sista morgonen missar jag nästan tåget tillbaks,
kan inte slita mig. Jag tänder ljus på graven för både
honom och hans pappa, jag sitter på bänken med min
kaffetermos och så småningom går jag de många stegen upp
till kapellet. Det ska strax bli helg och många människor rör
sig bland gravarna. Varför undviker vi varandras sorg?
Varför rör vi inte vid varandra, vi främlingar som har ett
gemensamt, vi som är ledsna? Samtidigt, jag hör ju på
samtalen att långt ifrån alla är nedbrutna. Man pysslar om för att
det hör till livet helt enkelt. Sedan går man hem och ler.

När jag går in i kapellet sitter en man där. Jag är rädd för
att störa, ber tyst, som en fråga, om att också få sitta ner.
Oftast är jag lugn just i detta rum, omgiven av minnen från
den dagens gemenskap och med Lennarts ord och blickar
som ett stöd för att stå upprätt, men där och då brister ngt.
Jag skakar av tyst gråt, biter mig i läppen tills den blöder,
kryper in i min halsduk. V-i-l-l i-n-t-e störa ngn annan.
Och kanske blir mannens sorg värre av att se mig skaka,
i vilket fall som reser han sig efter en stund och går.
Och jag vet inte. Själv var jag inte förmögen att se på honom, ge något.
Antagligen kände han likadant. Men ändå, sorg blir inte bättre för
att den visas tyst hänsyn.
Gråt är inte en sköld som säger "lämna mig ifred".
Jag borde kanske ha lyft min blick och sett in i hans?

Det är så svårt. Att som svag trösta svaga, att som stark våga
närma sig de de svaga. Det är så svårt, mycket svårare än vi förstår.

Jag får en morgon med C och sedan en lång dag med Maria också.
Vi två vandrar och vandrar, vi pratar, skrattar och jag gråter.
Hon tar en fin bild av mig när jag är glad och jag lägger sen
upp den på fb. Varför gör jag så?
Något skär i mig, jag känner mig falsk, är ju inte glad!
Men vem tröstas av att se mig ledsen där?
Ingen faktiskt. Så är det.

Tacksamhet över denna människa och över
andra jag träffar som vill mig väl.

6 kommentarer:

  1. Kanske publicerar vi glada miner på Facebook för att det får oss att minnas att vi hade en glad min?

    Det är tufft med Allhelgona, men renande på något sätt. Jag är glad att vi kan läsa varandra i cyberrymden. Undrar just om vi skulle kunna läsa varandra IRL.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För att minnas den vi var, jo kanske. Eller för att inte ständigt tynga andra med vårt?

      Jag är också glad för vårt läsande och IRL skulle vara fint.

      Radera
  2. Tack för att du läser.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.