lördag, oktober 31, 2015

Lyckan tiger still läste jag någonstans.
Detsamma gäller sorgen vill jag skrika stumt,
den inte bara tiger, den förlamar,
den tar allt ifrån dig. Och jag lär mig inte
att samsas med den, vet inte hur eller vad
jag ska göra.

Förra torsdagen försökte jag skriva om sista
mötet med livräddaren. Men hur återger man
sitt eget när hela Sverige unisont samlas kring
en sorg som blir kollektiv?
Jag svalde mina ord.

Nåja, det är som det är. Vi träffades för sista gången.
Det blev bra, blir alltid bra att sitta hos honom.
Förutom att jag bar på en känsla av misslyckande
(som han slog bort med en nästan hjälplös gest),
över att inte ha "blivit frisk" (du är inte sjuk, suckar han,
det är det enda han verkar frustrerad över hos mig,
han säger att jag slår på mig själv och när han
gestikulerar slagen blir jag tvungen att skratta)
så kör vi ett samtal som vilken annan gång som,
med tillägget att vi är eniga om att det inte är helt rätt
med detta påtvingade avslut (det välte min tro på grund av
den människa som tog beslutet, vilket är vidrigt i situationen),
jag är den siste som behöver påminnas om att allt har ett slut.
Han säger också att de flesta människor som har råkat ut för det jag har
gjort spenderar kanske uppemot tre år på att vara arga, hitta syndabockar
och i det fly sin sorg. Jag följer inte mönstret (gjorde jag någonsin?)
vilket är bra. Jag har gått rakt in i sorgen med öppna ögon,
tydligt sett att ilskan är meningslös eftersom alla gråter och istället
tagit människor till mig, fått vänner och "familj".

Jag frågar hur ofta det är ok att träffa den gamle
(han får heta så här nu, är inte "ny", är gammal och klok),
för det svåra där är att han inte säger tydligt
hur ofta han tycker jag behöver komma vilket jag är van vid från
livräddaren, och att betala dyrt för att gå till honom känns som en lyx,
typ själslig massage, jag inte borde ge mig själv för ofta.
Det är här livräddaren far ut med händerna och säger att han inte
b-e-g-r-i-p-e-r varför jag inte tycker jag är värd saker som är bra.
Sen blir han allvarlig och förklarar att en psykolog som tar betalt
av sin klient omöjligt kan diktera hur ofta (han ska få betalt),
men jag ska gå ofta. Och länge.
"Ända tills du en dag känner att du faktiskt inte vill gå
på den där inbokade tiden." Det känns skönt att höra,
ngt lättar lite, enda orosmomentet som fladdrar förbi är att han den gamle
faktiskt är gammal och inte lovar mer än sex månader framåt i tiden.
Jag som plötsligt tror att jag kommer att behöva en livlina för all framtid
blundar och motar bort tanken på att han en dag kommer att ge upp mig.

Som sagt, vårt samtal är bra, jag får gråta, han förstår, han säger några
mycket kloka saker om att få lov att leva vidare trots att han som dog
sa och skrev att vi inte skulle kunna leva utan varandra
(min största broms, kan inte förklara här) och när jag bryter ihop och
frågar "men sen då?" "hur kan jag gå vidare, kanske älska igen,
vad händer då när jag dör, vem möter jag då?" så ler han allvarligt,
säger att den frågan har ju ställts och påminner mig om svaret:
"Det är inte som här".
Jag vet inte, orden både tröstar och inte,
innebär att jag aldrig får känna hans händer igen, aldrig höra
hans röst, aldrig se in i hans ögon, jag vet inte - jag fortsätter gråta,
men ändå, jag tror trösten kan finnas där i det. Sen.

Och. Livräddaren är tryggare än vad jag är på så många sätt,
han har lämnat mig vidare till sin gamle mentor och litar på honom.
När jag berättar hur jag gick tillbaks och sa vad som skavde och hade
gjort mig ledsen under det andra mötet där och hur någonting sedan
lossnade, berömmer han mig. När vi till sist efter två timmar
säger hejdå tackar han mig innan jag hinner tacka honom. En era är slut.
Han säger det den gamle har sagt, att för att en relation mellan människor
ska vara god, leda någonstans, måste ett givande och tagande finnas.
Det gäller mellan alla, i parrelationer, i vänskap,
mellan lärare-elev, mellan psykolog-patient.

Allt det som hände. Allt det som aldrig kommer att kunna förklaras.

Att jag kom till just denne psykolog är en del av det, får mig att våga tron.

2 kommentarer:

  1. Tacksam att du skrev det här. Det får mig att tänka åt olika håll, det är nog nyttigt, jag kanske skriver sen, när jag fått tänka mer. Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.