torsdag, november 19, 2015

Jag önskar mig ett mindre komplicerat
förhållningssätt till livet,
önskar mig kraften att orka helt enkelt.
Jag önskar mig något som förklarar,
skapar trygghet,
något som gör att jag inte går vilse.

Igår tog jag mig i kragen. Har du inte varit
där jag är anar du kanhända inte bedriften.
Först orkade jag jobbet - tunggrott och utan
både driv och glädje just nu, sedan stress för att
hinna i tid till en bit mat och prat med vänner innan
vi såg en samhällskritisk vansinnigt bra stand-up.
Rädslan att inte kunna skratta låg tung i magen
men, hepp, jag gjorde det. Jag skrattade. Mycket.
Och jag lyssnade på andra, och jag konverserade
på och jag verkade antagligen stark, nästan klok.
Varför luras jag så?

Sedan föll jag. Givetvis tänker jag nu, men då
var jag som alltid oförberedd, så oförberedd.

Jag är väl inte ensam om att gråta och brottas
med vanmakt? Säg att jag inte är det!
Tröttheten bor i varenda cell i min kropp.
Bär med mig några starka ord hos en bloggvän.
Så många böner denna november...

7 kommentarer:

  1. Ja, vad ska man säja? Vad ska man göra? Fortsätta be, fortsätta gråta, brottas med den där vanmakten och fortsätta att andas. Besvärja det onda med vit magi bryggd på ord och flämtande novemberhjärtan. Du skrev en gång till mej att även om man faller ensam är det ändå alltid nån nånstans som tar emot.Tänker ofta på det. I fallet är jag inte ensam. Nästan en hjärtebön. Ber den för dej idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Besvärja det onda med vit magi bryggd på ord och flämtande novemberhjärtan." En av alla de meningar jag sparar.
      Tacksamhet och kram till dig.

      Radera
  2. Inte är du ensam. Alls. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där i stunden, i vanmaktens mörker, varken ser eller hör man de andra. Tror du vet hur jag menar. Ropet liksom ekar, den enda gråt jag hör är min egen.
      Så dumt, ändå så.
      Kram och tack för orden dina!

      Radera
  3. Du är inte ensam. Men å andra sidan är du ensam. Kram från en i samma spänningsfält av ensamhet och samhörighet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, samhörighet i ensamheten, vet att jag betalar ett högt pris för att förstå, vet att de som i sin tur förstår mig har betalat sitt. Ändå glömmer jag det ibland, tror alla andra har lyckats gå vidare från sitt, tror de tänker att jag borde.
      Nyss tände jag ett ljus här för dig, för Ansgar, för er. Jag finns tyst men närvarande vid din sida och många ljus kommer att få brinna.
      Era dagar nu. Mina tankar där. Kram

      Radera
    2. Den här gemenskapen mellan sörjanden, den är nästan som gemenskapen med de döda - det är ett osynligt band, en osynlig orden, av människor som berör oss, som vi berör, som vi bär tillsammans med.

      Tack för din kommentar idag, när sådana kommentarer behövs som mest. De flesta lade sina kommentarer på fb men det kändes gott att få en på bloggen. Tack för det.

      Radera

Tack du som vill lämna spår.