fredag, januari 15, 2016

Det var skönt att sitta hos den gamle igen.
Jag berättar om julrosen, hur jag med fingrarna
krafsat bort snön på precis rätt ställe.
Han förstår, tycker det är mycket fint.
Senare när tårarna rann och jag var intrasslad i att
försöka få ordning på livets varför, mitt värde,
sa han plötsligt -
rosens enda uppgift är att blomma, du är
blomman under snön och det du gör nu är
att lyfta bort så att du ser hur du blommar.
Det vi gör tänker jag, jag gör det ju inte ensam.

Ofta känner jag mig helt oförberedd och tom
på väg till honom som om allt jag tänkt tidigare är glömt.
Tankarna som kommer är sällan sammanhängande
ändå hittar han tråden i dem, visar mig den,
får mig att begripa att allt hänger samman.
Jag förstår inte hur "andra" klarar att hålla livet
på lagom avstånd, frågar honom hur de gör.
Flyr säger han torrt, konsumerar.
Det är trösterikt att höra honom säga
att jag gör ett enormt arbete med mig själv mellan gångerna,
höra honom säga
att jag är mycket öppen inför mig själv,
att han ser stora framsteg.
Jag som får för mig att jag är tom, stänger dörrar.
Han som säger tvärtom och låter mig veta att han tycker om våra möten.

Därför skriver jag ner det här.
Svart (rött) på vitt.
Jag gör framsteg.

Om skrivandet säger han för övrigt just det, skriv.
Det är en av de bästa vägarna, att se sina ord.
Jag vet att jag måste göra så, och göra det kravlöst.

5 kommentarer:

  1. I hear you helt ärligt om det inte varit för orden....jag vet inte om ja klarat mig. Kram & kärlek

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det är skönt att höra, veta att vi är fler. Kärlek till dig.

      Radera
  2. Så klokt. Och så starkt att du delar med dig av kunskapen. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ditt skrivande är något av det finaste jag vet faktiskt. Dagliga anteckningar om liv, och jag får följa det livet. Så önskar jag att jag kunde skriva mitt, men jag lyckas inte.
      Det är jag som vill säga tack!
      Kram

      Radera
  3. Varje gång du skriver väcker du något hos mig. Så jag är väldigt glad att du skriver. Jag önskar dig att du själv ska se bortom tomheten, men det kommer det med. Det kommer med tilliten.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.