måndag, januari 04, 2016

Jag läste ju också Karin Thunbergs krönika i lördags,
kanske för att orden "när drömmar går sönder" rörde
vid något centralt i mig.
Sedan låg tankarna där och skvalpade i bakhuvudet
resten av dagen, har fortsatt göra så.

Fyra H att ha i minnet och jag vet allt om dem.
Kanske blir det något av det märkligaste. Att veta.
Att förstå. Fortfarande finns känslan inristad
i mig, den där insikten, ögonblicket då jag kunde
blicka tillbaks på timmarna, dagarna, och se hur jag
följt ett mönster, reagerat med chockens alla faser,
det märkliga i att jag hade varit i ngt ingen vill vara i
men fortsatte röra mig, leva.

Och runt mig, där och då, gjorde man det man skulle.
Hällde i mig dryck.
Höll mig varm.
Höll ut och lät mig berätta om och om igen.
Höll tyst utan att lämna mig ensam.
Och jo man höll om, det femte H:t.
Och nästan all närhet var rätt, nästan all,
kanske för att den kom från människor som var berörda
men samtidigt förstod att jag hade tagit det värsta.
Bara de första som kom rörde aldrig vid mig,
de skyndade förbi trots att jag skrek att det var i onödan
och sedan flög de sin väg tomhänta igen (katastrof sa man senare och
någon i periferin drog det t.o.m längre, påtalade högre upp)
och jag satt kvar tills nästa omgång proffs långt om länge kom.
Och jag visste instinktivt vart jag ville och de tog mig dit
och det blev bra för jag var mycket välkomnad och blev
omhållen och insvept på nytt och fick berätta igen och igen
och alla grät, inte bara jag.
Och det är nästan oförklarligt hur sådant som kunde ha blivit
annorlunda och ensamt istället blev rätt i det mörka,
hur vi så småningom tillsammans vävde något att hålla oss i.

Och jag tänker på den kloka kommentaren tigerliljan fick
om hur viktigt det är för omvärlden att sedan hålla ut
väldigt, väldigt länge.
Det går inte att skynda på en människa tyngd av sorg.

Fortfarande sveper jag in mig i filten på soffan varje kväll,
fortfarande ger den ett lugn, fortfarande är jag inte färdig,
men jag andas ju, tar emot hjälp och vet att mycket är gott
och att många håller ut.

Om igen mitt drama, mitt liv.
Så om nu någon tycker jag ältar kan det inte hjälpas,
verkligheten går inte att sudda.
Varken din eller min.

5 kommentarer:

  1. Du får mitt hjärta att ömt darra av både rörelse & sorg med dina ord.
    Jag sitter här tyst & önskar att jag hade lika skörfina ord att ge tillbaka
    Kram

    SvaraRadera
  2. Vikten av att få älta, att hålla ut. Det är stort att någon orkar. Faktiskt ett mirakel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet. Och sen är det ju som det är mitt i allt och mirakel blir emellanåt svåra att ta till sig.

      Radera

Tack du som vill lämna spår.