onsdag, januari 13, 2016

Vandringen till graven ger mig
röda kinder och lugn i sinnet.
Det snöar, allt är så tyst,
en vit värld i dvala.
Jag lägger en röd ros och en dikt
där hans hjärta fick sin sista vila
sedan stoppar jag ner mina fingrar
i det kalla, minns rätt för där,
precis där finns knopparna, så många,
så kraftiga.
Julrosen blommar.
Tårarna som plötsligt rinner
blir märkligt nog glädjens.

Kapellet är öppet, mina ljus tänds.
Tre stycken, tro, hopp och kärlek.

Senare träffar jag Maria, hon som orkar mig.
Långsamt prat som får vara länge.
Om sådant som är viktigt.
Om sorg, liv, glädje.
Om böcker och brev.
Och om ord.
Ord, ord, ord.
Mina dansar i mitt inre, jag måste bli
bättre på att teckna ner dem.

6 kommentarer:

  1. Skickar omtanke<3 du berör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack <3 att du skriver berör mig

      Radera
  2. Ja. Orden, alltid. Så vackert, glädje och sorg om vartannat, precis som det är. Som det ska vara. Och nu knackar jag dej på axeln igen; Marilynne Robinson!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina du. Vi har bestämt att du också ska vara med på en sådan långsam fika en dag, bara så du vet ;)
      Minns att jag har stått med Gilead i handen en gång, men hittar den inte hyllan så jag köpte väl aldrig. Nu funderar jag på om jag kan börja med Lila (för att den lockar) eller ska jag läsa dem i ordning? Tack för att du knackar.

      Radera
  3. Visste inte ens att det fanns en ordning, so much för knackandet;-) Men då förstår jag omnämnandet av Gilead i Lila, som är den bok jag läst. Som jag tyckte så mycket om att jag också köpt. Och genast lånat ut. Det slumrar en bibliotekarie i mej. Och ja, jag vill gärna vara med på en långsam fika nångång. Det verkar fint.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bor definitivt en bibliotekarie i dig, det blir Lila här också. Och ja, fint med fika :)

      Radera

Tack du som vill lämna spår.