tisdag, februari 09, 2016

Jag är liten och svag, jag är stor och modig.
Meningen behöver ett semikolon för att vara värd att skrivas,
det har den inte.
Nej.
Hur ska andra kunna se vem jag är
när inte ens jag själv gör det?

Det där modet, starkheten,
det är en skraltig rustning byggd av skörhet.
Den är så tunn att jag inte låter någon smeka den längre,
inte låter någon klappa mig mjukt på armen,
inte ens låter en mild blick svepa över den.

Akta, sa jag! Den riskerar gå sönder.

Då kommer allt det där jag försökt stoppa
innanför skalet att ramla ut,
spillas över golvet i en kletig sörja.
Du kommer att tro att du måste hjälpa till att städa upp,
jag kommer att tycka så ofantligt synd om dig som bara råkade,
som inte menade att, som inte har tid, ork, lust att.

Stackars lilla skal, jag ska vara rädd om dig.
Du är kanske det sista skydd jag hittar.

2 kommentarer:

  1. Så svårt. Och då tystnar jag ibland, men det begriper du ju <3

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.