söndag, mars 06, 2016

Det står växter på golvet hos den gamle.
Jag är trött.
Uppkrupen i fåtöljen ser jag på en av dem, på bladen.

Så är det, säger jag. Han har seglat ut.
Jag kunde ha kastat mig efter honom då strax efter,
det var som om han dröjde kvar,
väntade vid relingen,
t.o.m kastade ut en lina till mig.
Nynnade lågt.
Livräddaren höll mig tillbaks.

Sorgen är ett stort blad,
dansar en vemodigt vals i kölvattnets mjuka krusningar.
Längre och längre ut förs det.
Jag är frusen, trött, viskar jag.
Sorgen bär mig inte,
jag sjunker när jag greppar efter det gröna,
det som långsamt ska förmultna.
Ingenting finns att hålla sig i.
Jag bottnar inte, ser inte land,
hinner inte heller ifatt de vita seglen.

På kvällen när jag ska somna brister det igen.
"Vänd dig om och vinka" gråter jag tyst.
Men jag vet faktiskt inte om han hör mig.

6 kommentarer:

  1. Tror att det bara är tiden som flödar. Man kan inte bottna i tiden och inte se något fast, inte hinna ikapp en annan tid.

    Tror däremot att tiden bär oss (vilket sorgen inte gör), bär oss framåt i rättan tid och bär oss till nya vägar som vi inte anar.

    Jag hoppas på tiden. Den kommer inte att föra er samman igen, förrän den tar slut. Men den kommer att föra dig närmare, närmare det som var och närmare det som kommer.

    Jag vet inte hur många sätt jag kan skriva kram på, men detta var ett. Ett försök.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Charlotte, du KAN tröst. Och kramar. Jag vilar tacksamt i det. <3

      Radera
  2. Vilken smärtsam text. Smärtsam och outhärdligt vacker. Havsmetaforerna. Och återigen ett slags tröst att läsa. Tack för att du inte väjer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du orkar mina ord, inte suckar över ältandet. Sorgen pockar på att beskrivas, på nytt och på nytt, ändå samma, samma. <3

      Radera

Tack du som vill lämna spår.