onsdag, april 20, 2016

Häromkvällen:
Jag gick en sväng över kyrkogården.
Inte i vanmakt som jag brukade, nej mest för att gå just då.
Det hade regnat, doften slog emot mig, förvånade
som alltid första gången varje år. Fåglarna sjöng.
Skymningstimmen.

Jag känner mig som ett motsträvigt barn då när
när den vuxne står böjd över sängen och
ruskar, ropar, rasar - vakna, stig upp. Nu!
Täcket över huvudet, kudden att sjunka ner i,
handen som kramar trygghet.
Jag känner mig som ett barn.
Vill inte än.

Men våren. Våren viskar.
Enträget.
Så länge sedan jag hörde det.
Och han ler.
Jo jag ser det.
Han ler.

3 kommentarer:

  1. Jag vet. Man rasar inte mot ett barn. Ändå, känslan. Känslan blev just sådan, brutal. Utlämnad.

    SvaraRadera
  2. Allt väcks inte till liv på våren....och allt dör inte......Aldrig dör den!

    SvaraRadera
  3. Precis så. Våren är svår just därför.

    Skönt att "se" dig, det var längesen. Har tänkt på ditt ibland, undrat hur du har det.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.