fredag, maj 13, 2016

Sitter på trappen precis innan natthimlen mörknar.
Månskärvan omringas under ett par sekunder av ljusa moln,
formar ett hjärta likt de jag brukar rita hastigt.
Ännu ett av alla dessa magiska ögonblick.
Allt ser jag, sparar i mitt inre.
Gud jag kämpar!
Spirean som doftar, näktergalen som sjunger,
igelkotten som långsamt vandrar förbi,
tacksamheten över allt jag har.
Vill kunna sammanfoga sorgen och glädjen,
vill slippa se skarven där emellan som ett varigt sår.
Så mycket godhet, varför envisas jag med att
inte tro omvärlden skulle unna mig den?

Det är ett svek mot honom att inte ta emot livet,
jag vet, jag vet, jag vet.

13 kommentarer:

  1. <3 det där var så fint att läsa, önskar jag kunde känna och tro det själv, ska iaf komma ihåg att du skrev det. Kram

    SvaraRadera
  2. Rara du, dina ord säger allt. Efter 4,5 år börjar jag unna mig lite glädje.....men det tar emot. Får jag vara glad....?

    SvaraRadera
  3. Tack Inger! Jag funderar mycket, tänker att det är väl så att bara den som personligen mött sorg förstår och sen går människor ändå, sorg eller ej, i olika takt, det finns ju många som efter kort tid (halvår, ett år) går vidare, längtar framåt, t.o.m rör sig framåt. Det är bra för dem såklart men har varit omöjligt för mig och egentligen är jag förresten inte ens säker på att det alltid är bra för dem. Man kan inte rusa igenom mörka kapitel i sin bok och sedan begripa slutet eller förstå sig själv - så tror jag (vis av erfarenhet och två års psykologhjälp). Jag förstår ju det där att en människas sorg tynger omgivningen men det gör bördan ännu värre som du säkert vet. Jag vet inte hur många gånger jag hört orden "omfamna livet" "han vill att du fortsätter" och jag hörde dem alldeles för tidigt. Människor är rädda för sorg, rädda för andras sorg för någonstans anar de kanske att helvetet kan drabba alla, även dem.
    Det du skrev var bra. 4,5 år och ändå tar det emot. Att läsa det gör att jag känner mig mindre ensam.
    Vi får leva vidare, men vi får också gå framåt i vår egen takt. Så är det. Ta hand om dig. Jag hör av mig. Kram

    SvaraRadera
  4. Du uttrycker det så vackert. Visst vet man att man bör anamma livet, men ibland är det så svårt, så svårt. Det tar tid att lära sig leva med sorgen och just när man tror att man kommit till ett någorlunda lugnt stadium, ramlar man ner genom helvetets portar igen. För att ånyo börja klättringen uppåt.

    Är du med i nån grupp med människor i samma situation? Det kan vara en god idé.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där att man ramlar ner när man tror man kommit på hur man klarar det - precis!

      Jo, jag är med i en (nätbaserad) grupp för sorg som min, är nog ensam om just min upplevelse (så är det kanske alltid) men vet ju att jag samtidigt inte är ensam, inte om sorgen och förlamningen. Har haft otrolig tur med proffesionell hjälp (har aldrig tidigare trott på sådan) antar jag, får gråta ut hos en erfaren, varmhjärtad psykolog, vet också att jag inte är den enda som saknar honom, ändå, ändå, jag faller så ofta och så hårt. Ditt senaste inlägg berörde mig så mycket - hur det skulle ha kunnat vara, borde ha varit.
      Visst är det märkligt att människan kan leva vidare trots sorg...

      Tack för att du skriver om ditt och läste här <3

      Radera
  5. Tror det ligger mycket i det där, dels vill människor säkert vill, vill trösta, men dels är det också en rädsla för sorgen. Man vill ha ett avstånd till det svarta, och för den som bor i mörkret blir ensamheten inte mindre då.
    Och skönheten, som du ser så tydligt, är både bärare av ljuset och också en påminnelse om saknaden av det som inte längre finns.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag förstår ju någonstans verkligen den där rädslan. Inser, med en sorts skam, att jag också varit där. Då innan jag begrep hur sådant ökar bördan... Så hemskt egentligen att jag bara lär via egen erfarenhet!

      Idag (nej igår för jag är katastrofal nattsuddare just inatt) blev jag mormor för fjärde gången. En underbar liten flicka. Jag är tacksam, så otroligt tacksam, ingenting tas för givet längre och det är därför en trygghet i kaoset när nya små liv finns och kommer att bära kärlek och framtid för mina barn.
      Kram (och tack)

      Radera
  6. Åh - den kärleken! Så fint! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja den kärleken, den bär ju, det gör den. <3 Kram!

      Radera
  7. Vilken klok och vacker tråd här ovan! Jag bidrar med två böcker istället, fuskbibliotekarie som jag är; Jenny Offills Avdelningen för grubblerier (som är ljuvlig, uppdelad i små stycken som både inte hänger och hänger ihop och perfekt för trötta hjärnor) och Miniatyrmakaren av Jessie Burton, som jag också tyckte mycket om även om det inte är en bok jag normalt väljer. Läs, om du inte redan! Eller; gör som du vill;-) Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en väldans tur för mig att jag fått en personlig bibliotekarie tycker jag :D För övrigt hade du ju helt rätt när du sa "nu är ingen bok riktigt rolig" efter H som i hök!!! Bästa jag läst på länge, länge, länge och med små meningar som jag markerar. Avdelningen för grubblerier står iaf på läslistan nu, det där med "trötta hjärnor" sålde in den direkt ;) och den andra är noterad :). Kram!

      Radera
    2. Vad roligt att du tyckte om höken!

      Radera

Tack du som vill lämna spår.