tisdag, juli 05, 2016

Inte ens skriva ner tankarna lyckas jag med längre.
Det är en vanmakt i sig, som om något viktigt
rinner ur händerna på mig, tas ifrån mig,
inte kommer att kunna återerövras.

Det var vackert vid graven.
Hans mamma och jag satt länge på bänken,
grät lite såklart, pratade om det svåra men även om ljusa minnen.
Hon berättade om när hon och hans pappa hade träffats,
det var vackert och för mig som att bli insläppt ännu mer
(jag har fått så mycket).
Hon kramar mig och säger att hon vet att Han och jag var själsfränder,
att vi kommer att mötas igen. Hennes tro är så stark, starkare än min.

Och Maria finns. Vi vandrar, pratar, allt är väsentligheter.
Hon är min vän, min vän, min vän, hon har sett mig skrika,
hon har stått kvar.
Det finns andra också. Som minns, som hör av sig,
som orkar mig när jag inte orkar mig,
som tar emot mina ord med en varsamhet.
Ändå vet jag det andra som också känner sorg vet -
man är ensam. Man är ensam.

Jag har så mycket.
Jag lyckas inte vila i det. Smärtan tar över.
Det obegripliga.
Att han inte är.

2 kommentarer:

  1. Man är ensam. Och ändå inte. Kram

    SvaraRadera
  2. Jag tänker så ofta på dig. Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.