måndag, juli 11, 2016

Jag städar intensivt.
Och jag hör honom stöna att det är ångesten
jag försöker göra mig av med.
Det är irriterande, inte det att jag hör honom
utan det att jag inte är säker på att han hör mig när
jag som svar fräser "du har inget att säga om ångest längre,
du borde bara vara förstående och du borde inte vara död".

Det yttre kontra det inre.
Jag slår knut på mig själv orkar inte reda ut var klokhet börjar.
Allt gör jag för att överleva. Hör. Du. Det.
Begriper du?
Allt gör jag!!!
Man borde inte behöva falla mer när man kämpar så här.

Natten är ljum, mörk och regntung.
Uterummet har ingen dörr direkt in i huset,
här sitter jag halvvägs mellan två världar.
Tända ljus, ångest över bagateller, vitt vin,
vetskap att jag trots sorg inte lär ge upp omsorg.
Bad jag om sådan styrka? Nej.
Men ändå, jag vill tro att den är en gåva inte en förbannelse.
Stark då, stark nu. Det gör så ont. Ok?

Och bara för att man ingenting styr,
så snubblar jag över ord och toner jag aldrig tidigare hört.
"In my heart I believe I belong in a house by the sea."

Alltså, den här historien kommer aldrig att låta sig berättas.

1 kommentar:

Tack du som vill lämna spår.