fredag, augusti 05, 2016

Jag har det bra.
Djup sorg har faktiskt den inverkan,
man ser livet som pågår, tacksamhet flödar emellan snyftningarna.
Jodå jag lovar, på många sätt är jag oerhört lyckligt lottad och jag
glömmer inte det, kommer inte att glömma,
behöver sällan se det i ord för att bära det med mig.
Familjen som i sin kanske märkliga konstellation är hel
- en nåd detta flöde vi har av ständigt givande och tagande,
öppenheten och närheten det har skapat inte minst
på grund av de senaste årens smärta,
trädgården där jag sår, samlar, skördar, varje dag bär in skålar
fyllda av gåvor, vänskapen med de jag släppt in i mitt jag.
Visst låter det vackert? Vackert och sant.

Men ångesten finns också, den existensiella, den allmängiltiga för världen,
och, och, och den ekande tomma som bara rör mig.
Det är den senare som får hjärtat att rusa, dunka hårt i bröstet,
det är den som får tårarna att rinna utan att jag hunnit förbereda mig.
Den är den svåraste att sätta ord på.
Jag är inte värd något, jag har inte åstadkommit något, duger inte.
Den bottnar i tidig övergivenhet som aldrig reparerades,
vidare flykt in i vuxenlivet och glömska.
Sådant hinner också ifatt.
Hemkomst följd av död hjälpte inte precis till...
Och jo det är små oskyldiga texter om tillfredställelse och
vardagslycka när ingen oro någonsin också blottas som får den att vakna i mig.
Förbannade ångest, den får mig att framstå som ogin, det är jag inte,
vill inte vara, jag brottas med mitt bara, välter i ljumma brisar.

Ibland får jag för mig att jag har skrivit om allt i förtid,
om lyckan, om sorgen, om trösten.
Jag har anat men inte varit där,
sedan har jag fått uppleva det på riktigt.
Svårt sånt, och det handlar väl bara om att jag
läser in annat i de orden nu.
Så även med "jag har gått runt"
fast jag tänker att nej så får det inte vara
- kärleken och sorgen måste ha fört mig längre,
detta är bara ännu ett stopp på vägen,
en rastplats som ska ge mig vidare perspektiv,
en sten för just mig att sitta på en stund.

Att våga möta sina demoner. Den gamle säger att han har så stor respekt
för mitt sätt att hantera detta utan bedövning,
att det är därför han tycker om våra möten, vill att de fortsätter.
Givande och tagande. Jag bär med mig hans leende ord.
Och jag, jag måste få utlopp för mina. En dag kan de bli leende de också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.