fredag, december 16, 2016

Orden krånglar,
för mycket instängd uppgivenhet bubblar
och fast jag inte hade tänkt det så
fulsnörvlar jag hos den gamle,
orkar inte sorgen längre.
Jag har försökt, jag försöker,
jag försöker släppa ut den.
Jag gråter, jag sjunger,
jag öppnar munnen
och vrålar ut den.
Den stannar, vill inte flyga fri.
Jag prövar att svälta den,
den överlever på ingenting,
jag gör tvärtom, göder den stor och oformlig.
Den får plats ändå.

Jag fick för mig det var sista gången
jag skulle få komma, alla tankar blir till
härdsmälta och även om han något förvånad
säger att så är det inte, vi slutar när vi tydligt
och tillsammans har bestämt det,
så har rädslan fått mig ur balans.
Idag är allt för första gången svårt att förklara.

Han berättar för mig istället.
Om rytmen som finns.
Om våra andetag, om hjärtslagen,
om natten och dagen, sömn och vakenhet,
hälsa och sjukdom, om årstiderna.
Han ber mig försöka acceptera den rytm som är min,
kommer att vara min,
sorgen, ögonblick av glädje, sorgen,
tacksamhet, sorgen igen.
Han pratar om passion, den livsuppehållande,
den som kan vara allt från lusten mellan människor,
till drömmen om att bestiga ett berg.
Han säger att även ett vackert minne
kan vara en sådan låga.

Mitt huvud snurrar, hans röst är lugn,
han vill få mig att orka,
få mig att våga tänka framåt, jag vet det.

"Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig."

Jag vill tro honom, vill leva just så. Inte ha bråttom.
Men idag är allt svårt att förstå.

Det är lättare att längta efter något man aldrig haft, säger jag tyst.
Han upprepar det långsamt.

5 kommentarer:

  1. Det här var det vackraste jag läst i jul. Och jag vet att jag inte borde skriva så, det låter fel, empatilöst, men er kärlek är så stark. Och det du skriver om att försöka svälta sorgen, och göda den, så sant, så sant. Nästan som om den har en egen dimension och lyder under helt andra naturlagar. Idag åker jag till en av mina bästa platser, den lilla kyrkogården vid dom uråldriga tallarna, jag får säkert sällskap av korparna, jag tänder så många ljus, för min länge sedan döda far, för pojkarna som utvisats, för svårt sjuka Valentina. Du får ett ljus också, Y, och en varm tanke. Sluta aldrig skriva. Varma kramar Lillemor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej du inte empatilöst, aldrig skulle jag tänka det!

      Maria skickade sms i julnatten (hon har ju en förunderlig förmåga att höra av sig just när hon behövs som mest), jag ska dela något jag berättade för henne då - efter midnattsmässan gick jag en ensampromenad i mörkret med hunden, inga vakna hus någonstans, ingen vägbelysning. En stjärna föll. Så långsamt, oändligt långsamt tycktes det. Det var som om den ville vänta in mig, vara säker på att jag såg, att jag förstod något. Åh jag ville det var en hälsning, jag ville det så mycket.

      Tack för bilden du ger mig av din plats, smärtsamt vacker. Tack för ditt ljus, sånt är tröst. Varma kramar till dig.

      Radera
  2. Våra dagar kommer att bli vackra....har faktiskt redan sett att det ljusnar...lite svagt än så länge...men jag känner att det är på väg. Äntligen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Önskar dig ett fint 2017 <3

      Radera

Tack du som vill lämna spår.