torsdag, augusti 17, 2017

Inte ropa hej. Förbereda mig på eventuell katastrof,
vara beredd på det värsta. Tröttsamt värre.
Har jag alltid varit sån? Vet inte,
men ingenting blev iaf bättre av det som hände.
Slag i magen.
Nej.
Nej, mark som rämnade,
jag som föll. Handlöst.

I tankarna gör jag upp en plan för vad
den gamle måste hjälpa mig med.
Hur han ska hinna förklara mitt förhållningssätt
gentemot världen. Det där låter knepigt men
precis så känns det. Jag behöver förstå
varför jag blir så ledsen.
Eller ibland så glad. Men oftast ledsen.
När vi sågs i juni innan sommaruppehållet
berättade han att han slutar definitivt i april,
att tills dess följs vi åt, gör vår gemensamma resa,
förbereder oss på ett farväl.
Han sa det på ett så enkelt sätt att jag vart lugn,
fortfarande är tror jag.
Långsamt avslut känns bra som motvikt mot plötslig död.
Inte ens tider behövde jag be om, han tog kommandot.
Jag vet jag är lyckligt lottad.

Och jag klarar mig ok längre och längre stunder.
Det irriterar att allt prat om hav och vågor stämmer.
Den där överanvända bilden. Långsamma dyningar,
lugn, den plötsliga bränningen. Man klarar inte att stå upprätt,
man tror verkligen man ska drunkna,
man vet inte om man ens vill försöka simma.

Idag vill jag inte simma.
Men snart ska jag träffa d.g. alltså kan jag inte heller sjunka.
Det kan vara det som kallas hopp,
att skjuta somligt framför sig.

söndag, augusti 13, 2017

Sorgen är inristat vemod på utsidan.
Den sköra sammetsväv av minnen
du svepte kring din kropp,
som enda yttre tyngd du kunde bära,
har nu smält in i hud.

På insidan är den
din brinnande helvetes eld.

Kom tillbaks kvider jag.
Bara en enda dag kom tillbaks.
Jag hittar dig var du än är,
sedan orkar jag livet ut.

Kom tillbaks.

fredag, augusti 11, 2017

Jag skrev aldrig då om födelsedagen.
Hur jag åkte till graven, om den fine vaktmästaren
som hejade, som log och sa att
"när du kommer är det alltid vackert väder",
om hur jag träffade hans mamma och systrarna,
om hur hemtamt mötet var för allt är inte bara gråt,
vi växlar så vackert numer mellan många skratt
och allt mindre tårar. Hemmet är likt mitt föräldrahem,
samma porslin, samma dofter, lunchen vi snor ihop
dagen därpå är som de jag var van vid en gång.
Jag ser honom i dem, ser dem i honom,
likheten är stor på ett djupt plan och i den likheten
ser jag även mig själv och inser varför
jag fick den plats jag fick hos honom.

Så märkligt kan livet vara.

Sen blev det eftermiddag med oerhört fina vänner,
två vackra kvinnor med fantastiska ord.
Ett plötsligt infall. Heja oss liksom.

lördag, augusti 05, 2017

Läser Tove Jansson.
Funderar över varför dom saknades hemma när jag var barn
böcker var ju annars ett måste, men kanske hade jag ändå
inte tyckt om då. Eller så hade jag det och långt tidigare
kunnat jubla inombords.
I vilket fall som får jag, apropå förra inlägget, plötsligt, på det där
underliga sättet man får när man plockar upp rätt bok,
kraft att tänka klart.

"Allting blir så svårt när man vill äga saker, bära dem med sig och ha dem.
Jag bara tittar på dem och när jag går min väg har jag dem inne i huvudet
och kan ha roligare saker för mig än att bära kappsäckar." (Snusmumriken,
Kometen kommer)

torsdag, augusti 03, 2017

Vi åker till London igen. Det regnar och är sent,
jag övermannas av misären, det ständiga byggandet,
larmet från plötsliga sirener, trängseln,
tänker att det är bra att kapitlet ska avslutas.
Platsen är inte min.

Men sen, ändå, när dagsljuset finns,
när gräset är nyklippt, bordet skurat, när kaffet är hett i koppen,
då finns något där. Det är uppsjön av öden, gamla vänner, nya vänner,
dunkande reggiemusik från huset vid gatans början,
skratten från grannarna som river ut och gör nytt,
vardagen jag faller in i.
Varför har jag så lätt för att anpassa mig?
Vem är jag, vad tillhör mig?
Var tillhör jag?

Tanken på att tömma huset gör mig matt,
så svårt att slänga, så långt att transportera,
så oerhört dumt att oroa sig i förväg, ännu är vi inte där.
Men jag packar trots det numer med mig så smått,
fyller väskorna med sådant som barnen kanske vill ha.
Värnar jag för mycket om tingen? Små kläder från seklets början
(varför kunde vi inte ha fått istället för att hitta dem under sängen?),
en tummad bok jag läste som ung och måste ha glömt kvar,
den nästan nya bakskålen? Allt blir minnen, bra eller dåliga,
tänk om jag inte har plats för fler sådana i hjärtat,
tänk om det enda sättet att behålla somligt är genom att
kunna röra vid det, känna strukturen, låta fingrarna smeka?
Utan bakåtblick riskerar vi tappa bitar som länkar ihop till en helhet.

När det blir söndag strosar jag en stund på gatumarknaden,
den kommer att finnas kvar. Jag har gjort den till min.
Sen flyger vi hem, har tillgång till bästa loungen, också den hemtam.
Jag längtar till septemberhavet.

tisdag, juli 25, 2017

Trött på mig själv,
på att jag delar med mig,
på att jag inte delar med mig,
på att jag letar så frenetisk,
på att jag inte hittar,
på att jag egentligen hittar.

Det tär på psyket att tänka.
Det tär märkligt nog lika mycket att inte tänka.
Att bara göra är för mig en flykt
och jag avskyr att fly, beundrar verkligen inte den
som bara visar upp det vackra.
Det tär, så för att jag gör, för att jag inte (med vilje iaf) låter något förfalla,
måste jag efter några dagar pausa, fundera ifatt, vilket är bra, är skönt.
Idag är en sådan dag, men idag hinner dessutom något mer upp mig,
den inre självtvivlande Y stiger fram.
Hon som har för starka känselsprön.
Ni vet, omvärldens som tränger in för djupt,
samtal som går på repris i skallen -
Varför sa jag inte? Vad tänkte hon? Vad menade han?
Skulle jag ha gjort så? Eller si?
Jag tycker inte om det, ser min väldigt gamla mamma i det,
aktar mig därför noga för att säga orden högt.
Man blir så lätt en börda, en som tröttar ut.
Det handlar också om en rädsla att förhäva sig.
Vem är väl jag att tro att jag gör rätt?
Och i den här rädslan blir marken jag står på farligt svag,
gungfly under bara fötter.

Jag är min historia.
Hur ska jag prata med dig utan att nämna den?
Hur ska vi någonsin kunna samtala om något annat om jag nämner den?
Den är ju så stor, den är anledningen till att jag kan skratta, gråta, trösta.
Anledningen till att jag förstår din glädje, din sorg, ditt tvivel, din styrka.

torsdag, juni 01, 2017

Jag måste hitta ett nytt språk. Går sådant?
Samma jag, samma rum, andra ord.
Ni vet hur det är, man känner sig själv, har t.o.m accepterat sig själv,
och så, ändå inte. För det finns alltid mer, finns något mer,
något som ligger vilande, behöver väckas, något som kanhända gör
att man slutar vara rädd för att inte kunna allt det där man sedan länge
bestämt att man inte kan. Det är sådant gömt man vill hitta.
Eller kanske behåller jag orden, ändrar melodin bara?
Blir jag gladare då? Jag vill bli gladare, jag vill sörja men vara gladare.
En långsam process det där.

Det plötsliga är svårt numer. Jag behöver grunna på saker, förbereda mig,
vända och vrida, helst behöver jag få ett tecken från T också
men de kommer alltmer sällan, hans röst ersätts oftare och oftare
av min egen och då slår dövörat till.

Det plötsliga är svårt. Igår blev det operabesök plötsligt.
Knappt fyra timmar mellan bokade biljetter och föreställning.
Jag var ett fullkomligt vrak under den tiden, irrade runt, surade,
körde en vända till jobb i onödan.
Jag är inte proffs på sånt där, jag är vanlig,
och, upprepade jag, hade inte lyssnat in mig. Hur skulle jag då kunna njuta?
Det gick fint, dessutom grät jag. Antagligen grät jag mest av alla. Tyst. Mest.
Grät för att musiken griper tag och vrider om något i mig, men också
för att han skulle ha älskat att, men aldrig kunnat, sitta där.
Lyssna för mig skulle han ha sagt. Sa han. Ofta.
När musiken är språket, är blodet i venerna, då fördärvar tinnitus livet.
Fördärvade.
Mest grät jag för det.

Och för att det plötsliga är det svåra.

måndag, maj 29, 2017

Så mycket smått förstoras upp ibland,
får inte plats i tillvaron.
Det är som om jag inte längre kan sätta ihop
minuterna till en större helhet,
stegen till en vandring,
andetagen till ett liv,
dom tappar sig själv, går sönder i fallet
och jag är hjälplös men delar inte bördan självmant.

Då ringer Maria.
Hennes röst är trygg och senare när allt
blir kaos igen finns hennes ord kvar,
en tamp i det salta kölvattnet.

måndag, maj 22, 2017

Den långsamma våren har varit bra för trädgården tror jag,
ingenting har blommat för tidigt för att sedan plötsligt frysa,
ingenting har blommat så fort att man inte hann se det,
att jag var sen med sådd både inne och ute gjorde heller ingenting.
Tvärtom.
Kaosmånaderna öppnade något,
nu vågar jag för första gången på många år le åt att händerna
varje kväll måste skrubbas med kaffesump för att bli rena,
jag kan lyssna på fågelsången, andas in doften av svart mylla
och känslan av skuld för att jag finns här och nu
får mig inte att automatiskt falla ner i mörkret.

Det finns dagar av levande liv och jag tänker på
vad den gamle sa om att ringa in sorgen,
på att det är just det jag gör,
på hur jag genom att envist gå i min egen takt
inte behöver vara rädd för att ha "slarvat" bort hans minne,
inte är rädd för att det ska kunna tappas
om smärtan en dag blir bärbar.
För det är inte så,
minnena är starka och klara.
Det finns dagar som är hanterbara.
Det finns andra dagar också, tro inget annat,
så jag skriver detta med bävan.
Men jag skriver det.

fredag, maj 19, 2017

Satt hos den gamle igen
(ibland tänker jag att han fick fel namn här,
han är inte lastgammal, bara över pensionsåldern
men han säger ändå -
att han ingetnting lovar,
att man ingenting vet,
att han om han kan ger sex månaders förvarning
inför när han slutar sin konsultverksamhet),
han är klok och erfaren, en guldgruva,
livräddarens mentor och rekommendation.

Jag suckar fram att jag "gör" för lite själv,
att jag är rädd för att jag bara ältar, han håller inte med.
Jag fortsätter förklara hur svårt det är att hitta fokus,
berättar om de senaste veckornas tankar.
Han påpekar att vad jag gör nu är att ringa in sorgen.
Det stämmer faktiskt, jag vill kunna bära den, i hjärtat, i handen,
men den spretar fortfarande,
sticker hål på mig, på livet.

Vi människor har skaffat oss rutiner kring död och sorg.
Begravning, minnesstunder, gravplats eller spridande av aska.
Platser att återvända till.
Tidigare har jag sagt att graven är min fasta punkt när allting stormar,
där finns lugnet, där och vid hans skärgårdshav.
Den gamle påminner mig om det, säger att han greps av orden,
att de var starka, och då plötsligt slår det mig att här ligger
ett av mina problem.
Avståndet.
Att inte kunna ta mig till graven regelbundet,
svänga förbi tunga dagar, göra fint inför varje helg,
tända ljus mörka nätter.
Avståndet.

Insikten hjälper lite.

onsdag, maj 17, 2017

Jag har tystnat på så många plan, jag vet.

Rörelsen som finns i andetagen,
den finns även i sorgen.
Ingenting står still, jag fortsätter leva,
lever samtidigt som jag sörjer,
jag bär med mig minnen in i framtiden som är nuet.
Varje stund jag orkar, är framtid,
något jag inte trodde på.
Jag bär med med mig smärtan och saknaden,
vaknar med den och somnar med den,
lindar ömt in den i dagens leenden och omtänksamhet,
låter den få näring under nattens glömda drömmar,
vaknar med våta kinder och förnimmelser av närhet.
Jag färdas, trots att den ofrivilliga bördan är tyngre än
alla de ok jag hört talas om, framåt. Det är min styrka.
Jag tror det är så för alla som har skrattat och älskat.
Och så länge vi minns och nämner vid namn,
så länge lever också de vi saknar kvar.

Jag föstes in i ett nytt rum. Som om fasan, den nattsvarta smärtan,
tog så mycket plats att inte minsta lilla fanns kvar för mig.
Jag hade lärt känna varje korn av mörkret.
Och föstes sedan ut av det.
Du kan mig nu sa det, berätta om mig, men gå.

Det nya var till att börja med kaosartat, sprängfullt med vassa faror,
ogästvänligt trots dagsljus, högljutt och uppskruvat i tempo.
Sedan, efter några sömnlösa helvetesmånader kom ett svagt lugn,
fortfarande samma rum, fortfarande faror, fortfarande kallt dagsljus,
men nu också små, små, små utrymmen där jag kan slå mig ner och vila,
le åt vetskapen att vi verkligen fanns.

Orden, orden är för många,
för tunna,
för tunga,
för främmande,
vill inte bli skrivna.
Och jag ser inte nästa dörr ännu, bara vet att den finns.
Vet på något sätt att här ska jag inte heller stanna.
Sorgen och jag ska vidare.
När jag synat kaoset på allvar kommer det att låta sig läggas till rätta
i ett sinnrikt mönster runt mig, bli till en tydlig bild av drömmar jag drömt.

Rörelsen återigen.