måndag, maj 22, 2017

Den långsamma våren har varit bra för trädgården tror jag,
ingenting har blommat för tidigt för att sedan plötsligt frysa,
ingenting har blommat så fort att man inte hann se det,
att jag var sen med sådd både inne och ute gjorde heller ingenting.
Tvärtom.
Kaosmånaderna öppnade något,
nu vågar jag för första gången på många år le åt att händerna
varje kväll måste skrubbas med kaffesump för att bli rena,
jag kan lyssna på fågelsången, andas in doften av svart mylla
och känslan av skuld för att jag finns här och nu
får mig inte att automatiskt falla ner i mörkret.

Det finns dagar av levande liv och jag tänker på
vad den gamle sa om att ringa in sorgen,
på att det är just det jag gör,
på hur jag genom att envist gå i min egen takt
inte behöver vara rädd för att ha "slarvat" bort hans minne,
inte är rädd för att det ska kunna tappas
om smärtan en dag blir bärbar.
För det är inte så,
minnena är starka och klara.
Det finns dagar som är hanterbara.
Det finns andra dagar också, tro inget annat,
så jag skriver detta med bävan.
Men jag skriver det.

fredag, maj 19, 2017

Satt hos den gamle igen
(ibland tänker jag att han fick fel namn här,
han är inte lastgammal, bara över pensionsåldern
men han säger ändå -
att han ingetnting lovar,
att man ingenting vet,
att han om han kan ger sex månaders förvarning
inför när han slutar sin konsultverksamhet),
han är klok och erfaren, en guldgruva,
livräddarens mentor och rekommendation.

Jag suckar fram att jag "gör" för lite själv,
att jag är rädd för att jag bara ältar, han håller inte med.
Jag fortsätter förklara hur svårt det är att hitta fokus,
berättar om de senaste veckornas tankar.
Han påpekar att vad jag gör nu är att ringa in sorgen.
Det stämmer faktiskt, jag vill kunna bära den, i hjärtat, i handen,
men den spretar fortfarande,
sticker hål på mig, på livet.

Vi människor har skaffat oss rutiner kring död och sorg.
Begravning, minnesstunder, gravplats eller spridande av aska.
Platser att återvända till.
Tidigare har jag sagt att graven är min fasta punkt när allting stormar,
där finns lugnet, där och vid hans skärgårdshav.
Den gamle påminner mig om det, säger att han greps av orden,
att de var starka, och då plötsligt slår det mig att här ligger
ett av mina problem.
Avståndet.
Att inte kunna ta mig till graven regelbundet,
svänga förbi tunga dagar, göra fint inför varje helg,
tända ljus mörka nätter.
Avståndet.

Insikten hjälper lite.

onsdag, maj 17, 2017

Jag har tystnat på så många plan, jag vet.

Rörelsen som finns i andetagen,
den finns även i sorgen.
Ingenting står still, jag fortsätter leva,
lever samtidigt som jag sörjer,
jag bär med mig minnen in i framtiden som är nuet.
Varje stund jag orkar, är framtid,
något jag inte trodde på.
Jag bär med med mig smärtan och saknaden,
vaknar med den och somnar med den,
lindar ömt in den i dagens leenden och omtänksamhet,
låter den få näring under nattens glömda drömmar,
vaknar med våta kinder och förnimmelser av närhet.
Jag färdas, trots att den ofrivilliga bördan är tyngre än
alla de ok jag hört talas om, framåt. Det är min styrka.
Jag tror det är så för alla som skrattat och älskat.
Och så länge vi minns och nämner vid namn,
så länge lever också de vi saknar kvar.

Jag föstes in i ett nytt rum. Som om fasan, den nattsvarta smärtan,
tog så mycket plats att inte minsta lilla fanns kvar för mig.
Jag hade lärt känna varje korn av mörkret.
Och föstes sedan ut av det.
Du kan mig nu sa det, berätta om mig, men gå.

Det nya var till att börja med kaosartat, sprängfullt med vassa faror,
ogästvänligt trots dagsljus, högljutt och uppskruvat i tempo.
Sedan, efter några sömnlösa helvetesmånader kom ett svagt lugn,
fortfarande samma rum, fortfarande faror, fortfarande kallt dagsljus,
men nu också små, små, små utrymmen där jag kan slå mig ner och vila,
le åt vetskapen att vi verkligen fanns.

Orden, orden är för många,
för tunna,
för tunga,
för främmande,
vill inte bli skrivna.
Och jag ser inte nästa dörr ännu, bara vet att den finns.
Vet på något sätt att här ska jag inte heller stanna.
Sorgen och jag ska vidare.
När jag synat kaoset på allvar kommer det att låta sig läggas till rätta
i ett sinnrikt mönster runt mig, bli till en tydlig bild av drömmar jag drömt.

Rörelsen återigen.