måndag, maj 22, 2017

Den långsamma våren har varit bra för trädgården tror jag,
ingenting har blommat för tidigt för att sedan plötsligt frysa,
ingenting har blommat så fort att man inte hann se det,
att jag var sen med sådd både inne och ute gjorde heller ingenting.
Tvärtom.
Kaosmånaderna öppnade något,
nu vågar jag för första gången på många år le åt att händerna
varje kväll måste skrubbas med kaffesump för att bli rena,
jag kan lyssna på fågelsången, andas in doften av svart mylla
och känslan av skuld för att jag finns här och nu
får mig inte att automatiskt falla ner i mörkret.

Det finns dagar av levande liv och jag tänker på
vad den gamle sa om att ringa in sorgen,
på att det är just det jag gör,
på hur jag genom att envist gå i min egen takt
inte behöver vara rädd för att ha "slarvat" bort hans minne,
inte är rädd för att det ska kunna tappas
om smärtan en dag blir bärbar.
För det är inte så,
minnena är starka och klara.
Det finns dagar som är hanterbara.
Det finns andra dagar också, tro inget annat,
så jag skriver detta med bävan.
Men jag skriver det.

2 kommentarer:

  1. Tror också att man måste gå i sin egen takt, oavsett vad andra kan tro och tänka och tycka, i sht när man drabbas av någon sorts livsändrande katastrof. Ingen annan i omgivningen bär bördan. Jag tror att smärtpunkterna i livet fördelas lite ojämt, ibland är det bärbart, andra dagar kan samma saker, samma minnen vara mycket smärtsamma. Önskar dig all möjlig glädje mitt i allt, för ofta är det rätt nära mellan kontrasterna i livet.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja, precis så är det, ojämnt fördelat, oförutsägbart, nära i kontrasterna. Vi får kämpa, försöka reda ut. Kram

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.