fredag, maj 19, 2017

Satt hos den gamle igen
(ibland tänker jag att han fick fel namn här,
han är inte lastgammal, bara över pensionsåldern
men han säger ändå -
att han ingetnting lovar,
att man ingenting vet,
att han om han kan ger sex månaders förvarning
inför när han slutar sin konsultverksamhet),
han är klok och erfaren, en guldgruva,
livräddarens mentor och rekommendation.

Jag suckar fram att jag "gör" för lite själv,
att jag är rädd för att jag bara ältar, han håller inte med.
Jag fortsätter förklara hur svårt det är att hitta fokus,
berättar om de senaste veckornas tankar.
Han påpekar att vad jag gör nu är att ringa in sorgen.
Det stämmer faktiskt, jag vill kunna bära den, i hjärtat, i handen,
men den spretar fortfarande,
sticker hål på mig, på livet.

Vi människor har skaffat oss rutiner kring död och sorg.
Begravning, minnesstunder, gravplats eller spridande av aska.
Platser att återvända till.
Tidigare har jag sagt att graven är min fasta punkt när allting stormar,
där finns lugnet, där och vid hans skärgårdshav.
Den gamle påminner mig om det, säger att han greps av orden,
att de var starka, och då plötsligt slår det mig att här ligger
ett av mina problem.
Avståndet.
Att inte kunna ta mig till graven regelbundet,
svänga förbi tunga dagar, göra fint inför varje helg,
tända ljus mörka nätter.
Avståndet.

Insikten hjälper lite.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.