torsdag, juni 01, 2017

Jag måste hitta ett nytt språk. Går sådant?
Samma jag, samma rum, andra ord.
Ni vet hur det är, man känner sig själv, har t.o.m accepterat sig själv,
och så, ändå inte. För det finns alltid mer, finns något mer,
något som ligger vilande, behöver väckas, något som kanhända gör
att man slutar vara rädd för att inte kunna allt det där man sedan länge
bestämt att man inte kan. Det är sådant gömt man vill hitta.
Eller kanske behåller jag orden, ändrar melodin bara?
Blir jag gladare då? Jag vill bli gladare, jag vill sörja men vara gladare.
En långsam process det där.

Det plötsliga är svårt numer. Jag behöver grunna på saker, förbereda mig,
vända och vrida, helst behöver jag få ett tecken från T också
men de kommer alltmer sällan, hans röst ersätts oftare och oftare
av min egen och då slår dövörat till.

Det plötsliga är svårt. Igår blev det operabesök plötsligt.
Knappt fyra timmar mellan bokade biljetter och föreställning.
Jag var ett fullkomligt vrak under den tiden, irrade runt, surade,
körde en vända till jobb i onödan.
Jag är inte proffs på sånt där, jag är vanlig,
och, upprepade jag, hade inte lyssnat in mig. Hur skulle jag då kunna njuta?
Det gick fint, dessutom grät jag. Antagligen grät jag mest av alla. Tyst. Mest.
Grät för att musiken griper tag och vrider om något i mig, men också
för att han skulle ha älskat att, men aldrig kunnat, sitta där.
Lyssna för mig skulle han ha sagt. Sa han. Ofta.
När musiken är språket, är blodet i venerna, då fördärvar tinnitus livet.
Fördärvade.
Mest grät jag för det.

Och för att det plötsliga är det svåra.