tisdag, juli 25, 2017

Trött på mig själv,
på att jag delar med mig,
på att jag inte delar med mig,
på att jag letar så frenetisk,
på att jag inte hittar,
på att jag egentligen hittar.

Det tär på psyket att tänka.
Det tär märkligt nog lika mycket att inte tänka.
Att bara göra är för mig en flykt
och jag avskyr att fly, beundrar verkligen inte den
som bara visar upp det vackra.
Det tär, så för att jag gör, för att jag inte (med vilje iaf) låter något förfalla,
måste jag efter några dagar pausa, fundera ifatt, vilket är bra, är skönt.
Idag är en sådan dag, men idag hinner dessutom något mer upp mig,
den inre självtvivlande Y stiger fram.
Hon som har för starka känselsprön.
Ni vet, omvärldens som tränger in för djupt,
samtal som går på repris i skallen -
Varför sa jag inte? Vad tänkte hon? Vad menade han?
Skulle jag ha gjort så? Eller si?
Jag tycker inte om det, ser min väldigt gamla mamma i det,
aktar mig därför noga för att säga orden högt.
Man blir så lätt en börda, en som tröttar ut.
Det handlar också om en rädsla att förhäva sig.
Vem är väl jag att tro att jag gör rätt?
Och i den här rädslan blir marken jag står på farligt svag,
gungfly under bara fötter.

Jag är min historia.
Hur ska jag prata med dig utan att nämna den?
Hur ska vi någonsin kunna samtala om något annat om jag nämner den?
Den är ju så stor, den är anledningen till att jag kan skratta, gråta, trösta.
Anledningen till att jag förstår din glädje, din sorg, ditt tvivel, din styrka.