torsdag, augusti 17, 2017

Inte ropa hej. Förbereda mig på eventuell katastrof,
vara beredd på det värsta. Tröttsamt värre.
Har jag alltid varit sån? Vet inte,
men ingenting blev iaf bättre av det som hände.
Slag i magen.
Nej.
Nej, mark som rämnade,
jag som föll. Handlöst.

I tankarna gör jag upp en plan för vad
den gamle måste hjälpa mig med.
Hur han ska hinna förklara mitt förhållningssätt
gentemot världen. Det där låter knepigt men
precis så känns det. Jag behöver förstå
varför jag blir så ledsen.
Eller ibland så glad. Men oftast ledsen.
När vi sågs i juni innan sommaruppehållet
berättade han att han slutar definitivt i april,
att tills dess följs vi åt, gör vår gemensamma resa,
förbereder oss på ett farväl.
Han sa det på ett så enkelt sätt att jag vart lugn,
fortfarande är tror jag.
Långsamt avslut känns bra som motvikt mot plötslig död.
Inte ens tider behövde jag be om, han tog kommandot.
Jag vet jag är lyckligt lottad.

Och jag klarar mig ok längre och längre stunder.
Det irriterar att allt prat om hav och vågor stämmer.
Den där överanvända bilden. Långsamma dyningar,
lugn, den plötsliga bränningen. Man klarar inte att stå upprätt,
man tror verkligen man ska drunkna,
man vet inte om man ens vill försöka simma.

Idag vill jag inte simma.
Men snart ska jag träffa d.g. alltså kan jag inte heller sjunka.
Det kan vara det som kallas hopp,
att skjuta somligt framför sig.

söndag, augusti 13, 2017

Sorgen är inristat vemod på utsidan.
Den sköra sammetsväv av minnen
du svepte kring din kropp,
som enda yttre tyngd du kunde bära,
har nu smält in i hud.

På insidan är den
din brinnande helvetes eld.

Kom tillbaks kvider jag.
Bara en enda dag kom tillbaks.
Jag hittar dig var du än är,
sedan orkar jag livet ut.

Kom tillbaks.

fredag, augusti 11, 2017

Jag skrev aldrig då om födelsedagen.
Hur jag åkte till graven, om den fine vaktmästaren
som hejade, som log och sa att
"när du kommer är det alltid vackert väder",
om hur jag träffade hans mamma och systrarna,
om hur hemtamt mötet var för allt är inte bara gråt,
vi växlar så vackert numer mellan många skratt
och allt mindre tårar. Hemmet är likt mitt föräldrahem,
samma porslin, samma dofter, lunchen vi snor ihop
dagen därpå är som de jag var van vid en gång.
Jag ser honom i dem, ser dem i honom,
likheten är stor på ett djupt plan och i den likheten
ser jag även mig själv och inser varför
jag fick den plats jag fick hos honom.

Så märkligt kan livet vara.

Sen blev det eftermiddag med oerhört fina vänner,
två vackra kvinnor med fantastiska ord.
Ett plötsligt infall. Heja oss liksom.

lördag, augusti 05, 2017

Läser Tove Jansson.
Funderar över varför dom saknades hemma när jag var barn
böcker var ju annars ett måste, men kanske hade jag ändå
inte tyckt om då. Eller så hade jag det och långt tidigare
kunnat jubla inombords.
I vilket fall som får jag, apropå förra inlägget, plötsligt, på det där
underliga sättet man får när man plockar upp rätt bok,
kraft att tänka klart.

"Allting blir så svårt när man vill äga saker, bära dem med sig och ha dem.
Jag bara tittar på dem och när jag går min väg har jag dem inne i huvudet
och kan ha roligare saker för mig än att bära kappsäckar." (Snusmumriken,
Kometen kommer)

torsdag, augusti 03, 2017

Vi åker till London igen. Det regnar och är sent,
jag övermannas av misären, det ständiga byggandet,
larmet från plötsliga sirener, trängseln,
tänker att det är bra att kapitlet ska avslutas.
Platsen är inte min.

Men sen, ändå, när dagsljuset finns,
när gräset är nyklippt, bordet skurat, när kaffet är hett i koppen,
då finns något där. Det är uppsjön av öden, gamla vänner, nya vänner,
dunkande reggiemusik från huset vid gatans början,
skratten från grannarna som river ut och gör nytt,
vardagen jag faller in i.
Varför har jag så lätt för att anpassa mig?
Vem är jag, vad tillhör mig?
Var tillhör jag?

Tanken på att tömma huset gör mig matt,
så svårt att slänga, så långt att transportera,
så oerhört dumt att oroa sig i förväg, ännu är vi inte där.
Men jag packar trots det numer med mig så smått,
fyller väskorna med sådant som barnen kanske vill ha.
Värnar jag för mycket om tingen? Små kläder från seklets början
(varför kunde vi inte ha fått istället för att hitta dem under sängen?),
en tummad bok jag läste som ung och måste ha glömt kvar,
den nästan nya bakskålen? Allt blir minnen, bra eller dåliga,
tänk om jag inte har plats för fler sådana i hjärtat,
tänk om det enda sättet att behålla somligt är genom att
kunna röra vid det, känna strukturen, låta fingrarna smeka?
Utan bakåtblick riskerar vi tappa bitar som länkar ihop till en helhet.

När det blir söndag strosar jag en stund på gatumarknaden,
den kommer att finnas kvar. Jag har gjort den till min.
Sen flyger vi hem, har tillgång till bästa loungen, också den hemtam.
Jag längtar till septemberhavet.