fredag, augusti 11, 2017

Jag skrev aldrig då om födelsedagen.
Hur jag åkte till graven, om den fine vaktmästaren
som hejade, som log och sa att
"när du kommer är det alltid vackert väder",
om hur jag träffade hans mamma och systrarna,
om hur hemtamt mötet var för allt är inte bara gråt,
vi växlar så vackert numer mellan många skratt
och allt mindre tårar. Hemmet är likt mitt föräldrahem,
samma porslin, samma dofter, lunchen vi snor ihop
dagen därpå är som de jag var van vid en gång.
Jag ser honom i dem, ser dem i honom,
likheten är stor på ett djupt plan och i den likheten
ser jag även mig själv och inser varför
jag fick den plats jag fick hos honom.

Så märkligt kan livet vara.

Sen blev det eftermiddag med oerhört fina vänner,
två vackra kvinnor med fantastiska ord.
Ett plötsligt infall. Heja oss liksom.

2 kommentarer:

  1. Det gör mindre ont när man mår lite bättre....liksom...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Liksom är ett bra ord, man blir ju liksom trött på att inte ens själv begripa hur man mår.

      Radera

Tack du som vill lämna spår.