torsdag, augusti 03, 2017

Vi åker till London igen. Det regnar och är sent,
jag övermannas av misären, det ständiga byggandet,
larmet från plötsliga sirener, trängseln,
tänker att det är bra att kapitlet ska avslutas.
Platsen är inte min.

Men sen, ändå, när dagsljuset finns,
när gräset är nyklippt, bordet skurat, när kaffet är hett i koppen,
då finns något där. Det är uppsjön av öden, gamla vänner, nya vänner,
dunkande reggiemusik från huset vid gatans början,
skratten från grannarna som river ut och gör nytt,
vardagen jag faller in i.
Varför har jag så lätt för att anpassa mig?
Vem är jag, vad tillhör mig?
Var tillhör jag?

Tanken på att tömma huset gör mig matt,
så svårt att slänga, så långt att transportera,
så oerhört dumt att oroa sig i förväg, ännu är vi inte där.
Men jag packar trots det numer med mig så smått,
fyller väskorna med sådant som barnen kanske vill ha.
Värnar jag för mycket om tingen? Små kläder från seklets början
(varför kunde vi inte ha fått istället för att hitta dem under sängen?),
en tummad bok jag läste som ung och måste ha glömt kvar,
den nästan nya bakskålen? Allt blir minnen, bra eller dåliga,
tänk om jag inte har plats för fler sådana i hjärtat,
tänk om det enda sättet att behålla somligt är genom att
kunna röra vid det, känna strukturen, låta fingrarna smeka?
Utan bakåtblick riskerar vi tappa bitar som länkar ihop till en helhet.

När det blir söndag strosar jag en stund på gatumarknaden,
den kommer att finnas kvar. Jag har gjort den till min.
Sen flyger vi hem, har tillgång till bästa loungen, också den hemtam.
Jag längtar till septemberhavet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.