onsdag, augusti 29, 2018

Om jag ska vara ärlig, om jag ska vara riktigt ärlig, så är det såhär det är just nu.

Det är mornarna som är de värsta, alltid. Jag minns inte drömmar men vaknar med en klump i magen, söker förtvivlat efter orken att hitta framåttänk.
Och det blir så fel när jag skriver om det, som att försvaga mig själv, riskera rista in en känsla som för mig nedåt när jag inget hellre önskar än att lyfta.

Men vad ska jag då göra med orden? Med tankarna? Att kväva fungerar inte och nu har jag inte den gamle att gå till längre. Vi fick ett fint sista möte i mitten av juni. Efter en tung vår trodde jag verkligen det skulle bli bra, några veckor innan vi sågs vände något i mig - jag läste av en slump begravningsaktens förbön och var plötslig mottaglig för orden.
”Hjälp i oss i vår sorg och lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar.”
Svart på vitt, orden framför får något från mitt inre att lyfta. Jag får finnas kvar, det är ok att tänka på de levande, det är ok att orka för deras skull. Att göra gott för andra är inte att svika. Jag blir hjälpt. Så enkelt, att svart på vitt se att man får lov och jag vill inget hellre. Vill leva, vill glädjas, vill slippa oroskänslan. Det är väl inte så konstigt att det tog sin tid för budskapet att hitta mig, under begravningen var jag så förtvivlad att bara musiken och människors närhet nådde in, begravningstalet fick jag av LK efteråt och kunde visst se tröst i vackra ord och mitt namn sammankopplat med hans, men min livsvilja saknades och bönen mindes jag aldrig.
Hjälp oss leva för de levande.

Jag bygger murar igen, visar mig inte naken, ledsen eller svag inför människor, så rädd att trötta ut, så rädd att bli ömkad, klassad som fel, när allt jag ber om är bekräftelse på att det är ok med sorg som dröjer sig kvar. Jag bygger murar utan att vilja och kan inte på egen hand rasera dem.

Att skriva är ett tafatt försök att vara modig. Att visa spektrat. Det finns glädje, jag ser den, släpper fram den. Men när jag i det dagliga ensam bär på fasan i att han dog, inte låter den synas, blir det tumult inom mig, som om jag visar fram en manipulerad bild av jaget. En bild jag inte tror på.

Det finns glädje. Sommaren har varit fin, familj, barnbarn, värme, odlande och Stockholmsresa bl.a. Det finns glädje. Jag har dessutom städat. Döstädat. Rädd för att lämna efter mig sådant som kan misstolkas har jag slängt trasigt, gammalt, otydligt. Jag vill leva. Jag vill väl. Jag vill leva för de som lever.

Ändå haltar jag.

söndag, maj 20, 2018

Jag sitter hos den gamle. Det är näst sista gången, till sommaren går han i 10 år försenad pension. I fyra år och sex månader har jag suttit på det sättet, uppkrupen i en sliten fåtölj. Låtit gråten komma, låtit sorgen få kontur, låtit tyst tröst omfamna mig. Först hos Livräddaren sedan hos honom den gamle, livräddarens mentor. Hade jag överlevt utan de två?

Han vill att jag går en skrivarkurs, säger att jag skulle må bra av uttrycket, av gemenskapen och delandet, han har själv gått flera. Jag vet inte om det någonsin blir av, men hans ord påminner mig om om bloggarna. Och plötsligt behöver jag säga detta. Som en avslutning. Eller som en början.

Jag saknar er.

Skrivandet här gav mig verkliga levande vänner för livet, gav mig oändligt mycket mer.

Det händer att jag saknar er alla så.

onsdag, januari 17, 2018

Undanglidande.
Jag vet att skrivandet får mig att må bra
ändå försvinner det.
Har jag helt enkelt tappat förmågan?
Är det isåfall ett tecken på att jag långsamt rör mig
mot det alltför bekanta landskapet ”Förträngning” i fjärran?
Eller är det så att jag gläntar på dörren till liv?
Små saker får ständigt komma emellan, koppen med kaffe,
disken, brasan som behöver göras ren och förberedas,
tankarna på jobb, andras ord.
Samtidigt en vag oroskänsla - jag gör inte det jag borde.
Jag är inte färdig.

Det försöker snöa. Vintern är varken vinter eller något annat.
En gråzon mellan vaga punkter jag inte kan sätta ord på,
ett ingenmansland med gränser jag inte ser, inte minns.

Before the healing can take place all the wounds have to be exposed.

tisdag, januari 02, 2018

Tankarna far i mig, studsar som olikfärgade bollar,
jag fångar, släpper, fångar, håller en stund, kastar argt,
plockar upp.
Jag vill f-ö-r-s-ö-k-a öppna dörrar, det är inte ett
nyårslöfte, det är inte ett löfte överhuvudtaget,
det är en önskan, ännu en, bara så. Jag vill försöka.
Vill släppa in omvärlden som står och huttrar där utanför,
jag är ju tacksam för den trots allt.
Döden är så svår att begripa, döden gör livet svårt att begripa.
Jag faller, reser mig, faller. Kan inte förstå det själv och därför
inte förvänta mig att andra gör det.
Om graven funnits nära vet jag att jag hade balanserat bättre,
jag skulle ha gått dit så ofta och alla stunder däremellan
hade jag inför mig själv både vågat och orkat leva mer.
Jag vet, för vid graven är jag lugn, alltid lugn numer.

måndag, januari 01, 2018

Vad önskar jag mig av året som startat?
Inte det omöjliga, realisten i mig har övertaget där.
Inte det omöjliga, bara acceptansen som kan bädda
en mjuk botten i det innersta, svepa in sorgen,
få den att skava mindre.
Jag önskar mig modet och orken
att skriva ner tankarna här igen,
önskar att nätternas vaga drömmar blir begripliga,
önskar att vännerna döden gav mig inte släpper taget
när tystnaden överröstar allt.

Jag önskar mig en gnista av framtidshopp.

Jag kan inte bära hela världen,
min önskan om gott för andra får sträcka sig
till de som bor i mitt hjärta,
till alla jag tänker på,
till er som läser.
Och jag tittar på fotot av ett ljus som bär daglig bön - sånt tröstar.
Jag önskar mig tröst.