tisdag, januari 02, 2018

Tankarna far i mig, studsar som olikfärgade bollar,
jag fångar, släpper, fångar, håller en stund, kastar argt,
plockar upp.
Jag vill f-ö-r-s-ö-k-a öppna dörrar, det är inte ett
nyårslöfte, det är inte ett löfte överhuvudtaget,
det är en önskan, ännu en, bara så. Jag vill försöka.
Vill släppa in omvärlden som står och huttrar där utanför,
jag är ju tacksam för den trots allt.
Döden är så svår att begripa, döden gör livet svårt att begripa.
Jag faller, reser mig, faller. Kan inte förstå det själv och därför
inte förvänta mig att andra gör det.
Om graven funnits nära vet jag att jag hade balanserat bättre,
jag skulle ha gått dit så ofta och alla stunder däremellan
hade jag inför mig själv både vågat och orkat leva mer.
Jag vet, för vid graven är jag lugn, alltid lugn numer.

2 kommentarer:

  1. Hela livet måste vi vandra med tanken på döden. Dock får vi inte glömma av att gå....att gå vidare. Först med pyttestegen så småningom med stadiga kliv. Kramar till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt Inger! Jag har låtit bloggen vila så länge, inte kunnat bestämma om den ska finnas eller inte, har inte ens sett efter om det funnits kommentarer.
      Tack för din omsorg - tänker ofta på dig. Kramar!

      Radera

Tack du som vill lämna spår.