söndag, maj 20, 2018

Jag sitter hos den gamle. Det är näst sista gången, till sommaren går han i 10 år försenad pension. I fyra år och sex månader har jag suttit på det sättet, uppkrupen i en sliten fåtölj. Låtit gråten komma, låtit sorgen få kontur, låtit tyst tröst omfamna mig. Först hos Livräddaren sedan hos honom den gamle, livräddarens mentor. Hade jag överlevt utan de två?

Han vill att jag går en skrivarkurs, säger att jag skulle må bra av uttrycket, av gemenskapen och delandet, han har själv gått flera. Jag vet inte om det någonsin blir av, men hans ord påminner mig om om bloggarna. Och plötsligt behöver jag säga detta. Som en avslutning. Eller som en början.

Jag saknar er.

Skrivandet här gav mig verkliga levande vänner för livet, gav mig oändligt mycket mer.

Det händer att jag saknar er alla så.

4 kommentarer:

  1. Det händer att jag saknar dig också, och samtidigt tänker jag ofta på dig. Det fortsätter jag nog att göra. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det låter märkligt kanske men jag har innerst inne vetat att du finns här. Läser dig dagligen (det känns ofta väldigt orättvist att jag inget ger i retur), att få dela ditt vardagliga är tröst för mig, hur du visar både ljust och mörkt. Det är så jag skulle vilja skriva och det sagt så får bloggen vara kvar för kanske i takt med sommaren kommer orden. Vi får väl se...
      Kramar!

      Radera
  2. Det är en känsla jag känner igen.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.