onsdag, augusti 29, 2018

Om jag ska vara ärlig, om jag ska vara riktigt ärlig, så är det såhär det är just nu.

Det är mornarna som är de värsta, alltid. Jag minns inte drömmar men vaknar med en klump i magen, söker förtvivlat efter orken att hitta framåttänk.
Och det blir så fel när jag skriver om det, som att försvaga mig själv, riskera rista in en känsla som för mig nedåt när jag inget hellre önskar än att lyfta.

Men vad ska jag då göra med orden? Med tankarna? Att kväva fungerar inte och nu har jag inte den gamle att gå till längre. Vi fick ett fint sista möte i mitten av juni. Efter en tung vår trodde jag verkligen det skulle bli bra, några veckor innan vi sågs vände något i mig - jag läste av en slump begravningsaktens förbön och var plötslig mottaglig för orden.
”Hjälp i oss i vår sorg och lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar.”
Svart på vitt, orden framför får något från mitt inre att lyfta. Jag får finnas kvar, det är ok att tänka på de levande, det är ok att orka för deras skull. Att göra gott för andra är inte att svika. Jag blir hjälpt. Så enkelt, att svart på vitt se att man får lov och jag vill inget hellre. Vill leva, vill glädjas, vill slippa oroskänslan. Det är väl inte så konstigt att det tog sin tid för budskapet att hitta mig, under begravningen var jag så förtvivlad att bara musiken och människors närhet nådde in, begravningstalet fick jag av LK efteråt och kunde visst se tröst i vackra ord och mitt namn sammankopplat med hans, men min livsvilja saknades och bönen mindes jag aldrig.
Hjälp oss leva för de levande.

Jag bygger murar igen, visar mig inte naken, ledsen eller svag inför människor, så rädd att trötta ut, så rädd att bli ömkad, klassad som fel, när allt jag ber om är bekräftelse på att det är ok med sorg som dröjer sig kvar. Jag bygger murar utan att vilja och kan inte på egen hand rasera dem.

Att skriva är ett tafatt försök att vara modig. Att visa spektrat. Det finns glädje, jag ser den, släpper fram den. Men när jag i det dagliga ensam bär på fasan i att han dog, inte låter den synas, blir det tumult inom mig, som om jag visar fram en manipulerad bild av jaget. En bild jag inte tror på.

Det finns glädje. Sommaren har varit fin, familj, barnbarn, värme, odlande och Stockholmsresa bl.a. Det finns glädje. Jag har dessutom städat. Döstädat. Rädd för att lämna efter mig sådant som kan misstolkas har jag slängt trasigt, gammalt, otydligt. Jag vill leva. Jag vill väl. Jag vill leva för de som lever.

Ändå haltar jag.

2 kommentarer:

  1. Man gör ju det, haltar. Men kanske det också är ett sätt att ta sig fram, den där vägen som inte blev som man kanske trodde eller hoppades.
    Jag vet inte hur hopp egentligen ser ut, det funderar jag mycket på

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag funderar också. Men du skriver nog ungefär det jag tänker. Att det hör till att halta, att gå vilse, att även behöva uppleva mörker. Hoppet? Att det ändå (kanske än mer så på grund av det tunga) blir bra till sist. Att vägen vi fortsätter vandra faktiskt är den rätta för just oss.
      Och mig hjälper det att få ta del av någon annans vardag som inte heller blev alltigenom enkel.
      Så kanske är det så att hoppet visar sig för oss i de där stunderna när vi känner tacksamhet. Det ligger där, inbäddat, ropar ”titta, du ser det finns så mycket vackert redan och det kommer mycket, mycket mer”.

      Radera

Tack du som vill lämna spår.