fredag, november 23, 2018

Jag är inte trasig.
För länge sedan var jag nog vilse, i mig själv,
i gammalt förträngt, i omvärlden -
det är inte samma sak. Fast risken finns att jag
förväxlade känslan av inre oordning med trasighet,
tyckte ordet lät trist nog att kunna användas.
Jag som vill ordning.
Risken finns att någon därute dessutom trodde mig.

Man svänger sig för lätt med ord. Många svänger sig för lätt.

Så jag säger att jag haltar, ibland gråter och faller ner i tomhet,
för just så är det, men som människa är jag inte trasig.
Trasigt är något annat.

torsdag, november 22, 2018

Ältandet om tystnad. Om att jag inte skriver här, om stumheten.
Så kan det inte fortsätta, jag vet.
Timmarna med den gamle, jag saknar dem.
Tänkte verkligen att det var ok, att jag var ok, men nu har snart
sex månader gått och var ska jag lämna det som hopas?
För så var det, när paniken, svartsorgen, blev för tung då paketerade jag,
trygg i att det var en kortvarig ofarlig förvaring.

Jag har underbara vänner, sorgesyskon. Men i mig finns alltid rädslan att
trötta ut när orden eller breven blir för långa. Ord och brev har liksom en
”baksida” - mottagaren får lätt för sig att lika mycket borde ges tillbaka.
Man oroar sig för k-o-m-m-u-n-i-k-a-t-i-o-n-e-n. Eller bristen på den.
Oroar sig över att något kanhända missförstods eller att man lagt stress
ovanpå någons redan fullspäckade vardag.

Nu sitter jag här, tänker för tusende gången att bloggen
skulle kunna ta emot.
Att det är det jag behöver då och då för att göra tankarna
synligare inför mig själv.
Någon som tar emot.
Avlastning.
Hur många gånger sa jag det inte?
Att tyst dagboksskrivande blir för tyst,
att ord som aldrig läses blir overkliga?

Jag vet inte. Vi ser vad som händer.