torsdag, november 22, 2018

Ältandet om tystnad. Om att jag inte skriver här, om stumheten.
Så kan det inte fortsätta, jag vet.
Timmarna med den gamle, jag saknar dem.
Tänkte verkligen att det var ok, att jag var ok, men nu har snart
sex månader gått och var ska jag lämna det som hopas?
För så var det, när paniken, svartsorgen, blev för tung då paketerade jag,
trygg i att det var en kortvarig ofarlig förvaring.

Jag har underbara vänner, sorgesyskon. Men i mig finns alltid rädslan att
trötta ut när orden eller breven blir för långa. Ord och brev har liksom en
”baksida” - mottagaren får lätt för sig att lika mycket borde ges tillbaka.
Man oroar sig för k-o-m-m-u-n-i-k-a-t-i-o-n-e-n. Eller bristen på den.
Oroar sig över att något kanhända missförstods eller att man lagt stress
ovanpå någons redan fullspäckade vardag.

Nu sitter jag här, tänker för tusende gången att bloggen
skulle kunna ta emot.
Att det är det jag behöver då och då för att göra tankarna
synligare inför mig själv.
Någon som tar emot.
Avlastning.
Hur många gånger sa jag det inte?
Att tyst dagboksskrivande blir för tyst,
att ord som aldrig läses blir overkliga?

Jag vet inte. Vi ser vad som händer.

2 kommentarer:

  1. Du skriver det du behöver, där du behöver. Kanske har du människor omkring dig som klarar att ta emot på det sätt du behöver. Det lät kanske negativt, men jag menade inte så, jag hoppas för dig. Det finns olika sorters mirakel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag glömmer bort att kolla kommentarer, förlåt.
      Inte negativt, förstår hur du menar. Kanske har jag bara svårt att ”begrava” bloggen, jag vet inte. Kommer samtidigt inte riktigt in i det igen, i det dagliga skrivandet. Saknar måste jag erkänna. Det blir väl vad det blir. Kan fortfarande inte kommentera dig via ipad och tar så sällan fram datorn numer. Tisdag imorgon, nej oj idag, och jag tänker på er, går säkerligen bra och jag kommer att drar en suck av lättnat när allt är över, det har varit en lång resa. Kram

      Radera

Tack du som vill lämna spår.